De där kvällarna när man inte vill cykla hem

Det är tiden på försommaren som det är allra ljusast hos oss. Jag bor lite för långt söderut i Norrland för att ha sol dygnet runt under sommaren. Jag har bara upplevt midnattssol en gång i livet. Det var i fjol under Offroad Finnmark och det var häftigt. Däremot är det lite ljusare ändå här än ännu längre söderut och den tid som jag har så svårt att komma i säng på kvällarna. Det är som kroppen skriker efter ljuset, efter de där kvällarna när det doftar hägg och varm skog. När man fnissar lite åt att man faktiskt är vuxen och får göra stanna uppe precis hur länge man vill på kvällen. Fnissar också åt man trots allt tänker som ett barn, det vill säga inte alls tänker på hur trött man kommer att vara när väckarklockan ringer och det är arbetsdag igen.

Det är en sådan kort period av sommaren och jag vill nyttja den och tar lite trötthet. För det är de kvällarna jag längtar efter under vintern. När jag blir lite rusig i kroppen av torra fina stigar i en skog som börjar grönska. När dofterna i skogen slår emot en så som de gör på kvällen. Det är som de är lite starkare då. När jag försäkrar mig om att vi inte har bråttom hem trots att tiden börjar bli sen. Försäkrar mig att det är okej att cykla lite till och lite till. När jag rullar hem med bil eller på cykel genom en stad som har gjort kväll och jag kryper ned i sängen alldeles för sent.

En sådan kväll hade vi i veckan. När vi tog bilen ut till Fugelsta och cyklade alldeles för sent. Vi rullade i kvällsljuset och tryckte på i bland. Det var varmt och doftade sommar. Vi hittade en spång över en båthus på en myr och åkte upp och ned en stund innan vi letade oss ned mot bilen medan klockan tickade på.

Vi kom hem lite för sent men nöjda och glada. Över att nyttja den här korta tiden av ljusa nätter. Spara på dem och plocka fram dom närmare hösten igen.