De där små cykliga sakerna man längtat efter

Jag glädje mig i bland åt de där små sakerna som kanske inte egentligen är så stora. Som att cykla ut med familjen innan middagen en torsdagskväll. Få visa dottern alla fina stigar i Spikbodarna. Stigarna som jag samlat på mig för att kunna få köra igenom med henne.

Glädjen att vi i kväll kunde rulla ut tillsammans på våra rätta cyklar. Cecilia har längtat att få ta över Fujin, jag har längtat efter att få hem min fulldämpade och nu senast har Hasse väntat på ett växelöra.

Eller den där lilla saken som längta riktigt mycket efter ett tufft stigpass. Den längtan är alltid som störst när man tar det lugnt. Det liksom byggs upp en förväntan. Jag har följt min plan att låta början av veckan vara riktigt lugn. Inga pass med någon puls att prata om. Bara timmar på cykeln. Nu spritter det lite i benen och jag längtar efter att få köra riktigt hårt efter jobbet i morgon och köra ett backintervallpass i helgen. Cecilia längtar hon med. I helgen ska vi kötta sa hon. Jag vet att hon kommer att köra sig så trött. För sätter jag fart sitter hon som en igel i mitt bakhjul.

Men det är till helgen det. Nu glädjer jag mig åt att vi fick 90 minuter på tinade stigar i Spikbodarna och många skratt. Det spelade ingen roll att det känns som sen höst och turen avlöstes av hagel. Det blir vår snart.