De sista frostiga åken

Jag hade egentligen tänkt att vila i går. Helgen har varit full av fin cykling i Böle med vänner. Jag fick slita lite uppför den här helgen men såg det som bra träning. Garminklockan påstod att jag flugit fram när jag tränat mina sprintegenskaper. Det kan jag inte riktigt hålla med om. Men jag kände att jag fått jobba hårt på ett positivt sätt och fått bra träning vilket jag inte fått på länge.

När Hasse kikade på väderleksrapporten som lovar snö från och med i dag tisdag var valet enkelt att skjuta på den där vilodagen. Jag ville gärna få en tur till Böle innan lederna snöar igen och det är dags att ta fram fatbike och valla skidor. Det ska komma ganska mycket snö, inte såna mängder som delar av landet har fått men väl så pass mycket att utförssäsongen på cykel är över (eller pausas, man vet aldrig med vädret. I fjol i november slog det om från vinter till höst)

Jag åkte ut till Sandvikens camping efter jobbet. Bestämde mig för att köra så länge jag hade dagsljus. Jag tog den långa lättare vägen upp via elljusspår och elledning. Det knastrade under däcken av frostiga löv och frusen lera. Mina ben var riktigt trötta, så där att det nöp i dom så fort det bar uppför. På stigarna låg ett tunt lager hagelliknande snö och jag anade att det skulle vara lika halt eller halare än det varit under helgen. Den lilla snön skulle också effektivt dölja eventuella isfläckar. Spännande cykling med andra ord!

Jag åkte mina favoriter och åkte dom bra. Inte mina snabbaste åk men några av de bästa. Jag har nött mycket teknik under sensommaren och hösten. Börjar få in rätt tajming i bromsningen och var jag lägger vikten på cykeln. Får till kurvtagningen nu och på så sätt får jag också med mig fart ut ur kurvan även om jag bromsar lite lätt inför den. Många små justeringar och några nya verktyg att använda mig av. Svårigheten är att kombinera allting och göra det även om farten går upp och jag har en snabb rygg framför mig. Men det är det som är tjusningen med cyklingen, oavsett om det är utför eller cykling på vanlig stig kan jag hela tiden utveckla mig och spara på energi där det behövs. För hur det än är så är jag inte 20 år och har en spikrak kurva uppåt vad gäller att öka min kondition och syreupptagningsförmåga. Jag får kompensera med bra teknik och en stark och uthållig motor!

När det började bli så pass mycket skymning att mina lite mörka glas gjorde det svårt att se tog jag ett sista åk ned till bilen. Vågade ta ett litet hopp som sett lite läskigt ut och undvek de värsta frusna spåren i det som tidigare varit lera. Jag ställde upp bilen på taket och kände att det blev ett par fina frostiga åk som avslut på den här delen av cykelsäsongen. En säsong som varit upp och ned och en sommar som jag spenderat många många timmar i Böle och på stigarna där.