Den årliga träningslägershelgen

Rubriken kanske lovar mer än vad innehållet bjuder på. Träningshelg lät lite fint men det var en sån. På vårt vis, Sofies och mitt. Vi har skapat en tradition och detta var den tredje vinterhelgen vi var i min stuga för att åka skidor, äta gott och sticka. En helg med inga måsten och en hel helg att hänga.

Vi prickade kanske inte in de bästa väderförutsättningarna i år och passen blev inte lika långa. Men det i sin tur gjorde att vi hade ännu mer tid att bara hänga i soffan, äta godis, sticka och titta på skidor på tv:n. Vila är lika viktigt på ett träningsläger som själva träningen, eller hur?

I år tog jag med mig både mina nya stakskidor som jag köpt och mina skejtskidor. Jag har grottat in mig på flytande vallor, borstning och rillar för att försöka få till bra skidor så här på slutet av säsongen. Jag såg framemot att se hur skidorna skulle kännas i tungt blötföre och plusgrader.

Det var plusgrader när vi kom till stugan på fredagen och lördagens väder såg inte så roligt ut. Det skulle blåsa storm i byarna på Storhogna och vara runt 5 plusgrader. I Åsarna hade vädret sett bättre ut, fortfarande plusgrader men ingen blåst. Så efter en lång frukost till Tjejvasan på SVT åkte vi ned till Åsarna för att staka Kyrkspåret. Det var så där grått som det blir när regnet hänger i luften och jag anade att det skulle bli tungtkört.

Och det blev det. Vi hade planerat att åka 15 km-slingan och sedan eventuellt ta 10 km-slingan på det. Jag visste inte hur pigg och pepp Sofie var men kände själv att jag inte skulle klara det mentalt att staka i något som kände som seg mjukglass. I början fanns det lite glid och skidorna trots allt var ganska bra. Men i takt med att spåren mjuknade och allt bös i form av kvistar, bark och lavar från blåsten som varit effektivt smutsade ned skidorna gled de allt sämre. Emellanåt kändes det som jag stod still och utför fick jag staka för att ta mig framåt.

Men vi var vid gott mod ändå. Trummade på och var alldeles ensamma i spåret. Man kan ju undra varför i och för sig. När vi närmade oss parkeringen frågade jag Sofie om hon var sugen på 10:an eller om vi skulle ta 4.5 km-slingan och känna oss nöjda sedan. Det var ingen tvekan i svaret att det korta alternativet fick räcka. Nästan 20 km och 2 timmar senare kunde vi ta av oss skidorna och båda konstatera att det inte alls varit särskilt roligt att åka skidor. Utan sällskap av varandra hade vi inte åkt. I bland måste man ha dåliga pass för at uppskatta de andra passen.

Vi åkte upp till Storhogna igen och fortsatte vårt soffhäng. Dimma och regn drog in och jag var skeptisk till om söndagen skulle bjuda på några åkbara spår överhuvudtaget.

Men i bland överraskar fjällvädret till det positiva. Strålande sol när vi klev upp. Vinden hade lagt sig och det var bara någon minusgrad. Spåren på Storhogna var inte dragna på ett par dagar men däremot var Skalets spårsystem nypreppat. Det såg ut att bli en bra skiddag.

Vi var inte så sugna på långpass utan en timme skulle få räcka. Och vilket pass det blev. Alldeles krispig skejtbädd och fantastiskt bra skidor. De bästa för den här vintern. Trots att vi inte tog i så mycket hade vi fin fart. Vi snurrade runt Ripfjällets slinga ett par varv och jag kunde åka i underställströja. Vårvinterkänsla i februari och en enorm kontrast till skidåkningen dagen innan. Det som däremot kändes lite tråkigt var att skejtbädden bitvis såg tunn ut. Mildgraderna hade tagit hårt även på spåren där.

När vi kände oss nöjda åkte vi hem och åt lunch, såg när Elvira Öberg tog VM-guld och åkte hem till stan igen. Sa att vi ska ta en helg i sommar i stugan och sedan fortsätta vår tradition även nästa vinter.

Det har varit en konstig skidvinter i år. Hemma i stan har jag åkt en del men inte många pass i Storhogna. Ett för att vara exakt och i lördags var det vinterpremiär på Skalet. Aldrig har jag åkt för första gången så sent som nu.

Jag funderar så här i efterhand funderar jag om det var vårvinterns enda dag i lördags sett till skidåkning och snö. Vänder det inte och det inte kommer mer snö ser det ganska mörkt ut. Fjälltopparna är svarta så som de brukar var i april-maj och snödjupet i terrängen är inte särskilt djupt. Här hemma i stan har snön töat bort. Spåren i Spikbodarna och Torråsen är isiga och otroligt tunna. Konstsnöslingan på ÖSK är numer det enda alternativet till bra skidåkning tills snön kommer- om den kommer. Långtidsprognosen ser dock dyster ut med regn och plusgrader. Jag vet ju att det inte blir vår i början av mars utan det kommer omgångar med snö men frågan är om det kommer så passmycket att det blir skidföre igen eller om det blir någon månad av isiga gator. En tid när det varken går att åka skidor eller cykla. Vi får se. Det kanske dumpar snö om nån vecka. Jag hoppas på det!