Cykliga saker att längta till

Just har vädret lite svårt att bestämma sig. Ska det vara en rekordtidig vår med plusgrader, isgator och regn eller marsväder med kalla nätter, snö och sol. Vi har haft vårväder länge, så pass att det mesta av skidspåren har tinat bort och vinterundan för fatbike blivit en rodelbana av is lämpad för race på dubbad MTB. Det har regnat, blåst och träden bakom vårt hus fick knoppar. För att sedan övergå till rejält aprilväder med storm och snö.

Så nu i mitten av mars blev det lite vinter igen. Skidspåren återuppstod, även de med natursnö. De är grunda och sktiga och bitvis får man lyfta på skidorna för att inte åka över gräs och sten. Men ändå skidspår. I dag snöar det lite, några flingor faller ned och väderleksrapporten spår lite mildare väder igen.

Jag tror jag fick en vårvinterdag det här året, den dagen den helgen när jag var i stugan med Sofie. Nu ska jag inte kasta in handduken, det är trots allt mars och jag vet att det kommer bakslag innan det är vår på riktigt. Men den här vintern har varit mild och det är knappast nån snö här hemma, inte till fjälls heller. Känner lite att ska det nu ändå töa så får det göra det ordentligt. Det här mellantinget är bara frustrerande. Jag vill helst ha vinter och skidföre, har precis köpt ett par stakskidor. Jag vet, det finns allvarligare problem i världen än att jag inte får testa stakskidorna mer ett par gånger och tycker att mellanperioden är trist. Men ser man på vädret och hur det har betett sig under vintern finns det allvar i det. Jag tror vi får räkna med sådana här vintrar även i norra delarna av landet framöver.

Nåja. Med en mellanperiod likt denna så kommer längtan efter sommarcyklingen. Jag börjar planera lite och har tusen saker jag vill göra. Inser också snabbt att sommaren bara är några månader och jag kommer inte hinna något av det. Men drömma och längta behöver man göra i bland!

Så jag bjuder på en liten längtanslista en snöig marsmåndag!

De första svängarna på Öneberget och Östberget

Jag längtar eter dem när de kommer på riktigt. Jag har visserligen redan tagit de där första svängarna i bermsen ned för Önebergets ena kant. Svängarna som tidigt om våren mynnar ut i skitig snö. De där första skutten av stenarna på toppen, kittlet i magen när man släpper på lite på den stökiga stigen och känner att muskelminnet finns kvar sedan förra säsongen.
När man får köra halva ladängenleden på våren eftersom konstsnön ligger kvar i pisten. När dämparna får jobba. Jag prickade in en lucka en lördag innan snön återkom.

Nu väntar jag på att det ska tina fram mer och plötsligt går att köra hela Ladängenleden från toppen av berget, vidare ned mot Badet-leden där man ramlar ut vid skidleken. När man syr i hop både berget, badet och borgen som en vän kallade det förra våren och får riktigt bra utförsåkning redan i april. När man börjar köra Happymorningride igen och lyckas få med sig morgonpigga cyklister på just den svängen.

Sena april är också de länga ljusa kvällarnas tid och man känner sig lite som när man var barn och råkade vara uppe för länge och glömde komma hem i tid. Just det här längtar jag lite extra mycket efter just nu.

Bergskvällarna

I slutet av maj brukar liften rulla i gång igen och det blir skönt häng på berget. Innan har jag trampat upp, åkt en led, trampat upp igen och fortsatt så tills kroppen blivit trött och själen glad av cyklingen. Till en början fungerar det bra att cykla upp på berget. Det är roligt och jag känner mig stark. Sedan tröttnar jag lite och vill få mer tid att cykla utför. Toppvägen känns oändligt lång och enformig.
När ledan över toppvägen är som störst är det slutet av maj och liften börjar rulla igen. Med den kommer det sköna hänget på kvällarna. Det är kosläpp och jag själv känner mig både odödlig och grym på att cykla innan vårens första vurpa kommer. Jag tas ned lite på jorden igen och får öva på sånt som känns lite ringrostigt.

Det är en ljuvlig tid. Lederna känns som nya igen och andra linjer testas. Kanske testar jag något jag inte vågade förra året eller släpper på lite mer fart. Allt eftersom dagarna går blir det varmare och långärmat övergår till kortärmat och snart är berget snustorrt. Även om det just nu känns avlägset så är jag snart där!

Böle, fina Böle

Är det något jag längtar efter så är det Böle. Att tidigt på sommaren kunna ligga på hög fart på endurospåren på hyggen. Då när inget gräs eller buskar skymmer sikten. Att nöta svängar ned för skogsbranterna och lyssna på alla fåglar på vägen upp igen. Genom den där fina tallskogen. Att dricka kaffe i vårsolen för att sen cykla vidare. Verkligen leka bort timmar där och få alldeles lagom enduroåkning utan begets i bland kniviga leder. Jaga sina egna stravatider och bli svettig uppför.

I bland göra lite längre avstickare på de fina xc-stigarna som finna runt om. Bort mot Åkeräng för att köra lite rilga stigar utför. Trampa långa långa stigar i maklig fart och njuta .

Är det inte snart Bölesommar igen?

Fikaturerna

Oavsett om det är mtb på stig och grusväg eller smala lätta racerhjul på landsväg längtar jag cykelfikat. Ni som hängt med länge vet att fika och cykel liksom hör i hop för mig. Fika kan vara en skvätt varmt kaffe ur termos eller vintercyklingsdag eller sommardag tillsammans med cykelvänner. Fika kan vara en bar jag lyckats stoppa med med mig som sköljs med vatten under en längre paus utan att sitta på cykeln. Fika är också ett stopp vid något av alla cafeér som dyker upp runt om i landet under sommaren. Här uppe är de många till antalet! Någon kanske minns att jag hade en egen avdelning på bloggen som hette just cykelfika? Den är inaktuell vid det här laget men kanske ska jag fräscha upp den igen?

Det har sin tjusning att pausa för lite kaffe. Kanske sitta en stund i stolen och ignorera att människor i bland funderar på prickarna på cykeltröjan är smuts eller inte och att man säkert inte ser så fräsch ut. Ta påtår och en kaka till. Sedan fortsätta det där långpasset.
Jag längtar lite extra till fiket på Lon. Det ligger precis intill Böles alla fina stigar på ena sidan och andra alla xc-stigar och grusvägar som sträcker till bort mot Orrviken. Det är ett perfekt ställe att stanna till vid en sommardag.

Åre Bike Park!

Jag föll pladask för Åres utförscyklingi somras. Jag har helt ärligt dömt ut den tidigare. Varit dit en gång, då precis efter min krasch, med stressnivåer farligt höga, en lånecykel då Fujins ram hade spruckit och tokvarmt väder. Det var inte upplagt för succé och jag har aldrig åkt så dålig innan. Sa att här var sjukt överskattat. Har ju både berget och Järvsö att åka i.

Men det är aldrig försent att ändra sig eller hur? Jag hängde med Filippa och Gustaf en dag i parken i somras. Fick guidning på de bästa lederna, de bästa åken utanför ledkartan och kunde tryggt ligga bakom Filippa på parkens svarta leder. En dag i Åre blev fler i somras. På min egen cykel blev det en helt annan sak och med mer trygghet och fler utförsskills blev cyklingen roligare än den där första gången.
Sista svängen till Åre i höstas blev under utbildningen till cykelguide som jag gick i september. En regnig och grå helg men fantastiskt kul.

I sommar ska jag hänga där mer. Har ju bara en och halvtimme i bil till en enorm lekplats för downhillcyklister!

Alperna och Schweiz

Vi sa redan innan vi åkte hem från Schweiz höstas att vi ska åka tillbaka. Till Champéry och Vailaisdalen. Resan i höstas var intensiv och kort. Tre dagar på uppdrag av Happyride och två dagar på egen hand. Vi hade velat haft så mycket mer tid. Vi stod sista kvällen i köket i lägenheten vi hyrt i Verbier och funderade på om det var möjligt att boka om flygbiljetterna för att få en dag till i bikeparken. Ingen av oss hade egentligen något som stod på hemma men vi insåg snabbt att det inte skulle gå och dagen efter skulle det regna.

Det var en minnesvärd resa, cykellivets resa kan man säga. jag fick äntligen cykla i riktiga berg så som jag drömt om att göra i många år. Det gav ju mersmak och vi sparar pengar. För Schweitz är inte det billigaste landet men väl värt att besöka. Vi kommer att åka ner i början av augusti och vara borta i två veckor ungefär. Vi flyger inte den här gången utan bilar. För att kunna vara mer flexibla och se mer av Vailiasdalen. Cykla på fler ställen och vandra och fota. Vi hyr air´bnb och får möjligheten att kunna laga mat. Vi tar med våra endurocykliar för bikeparkåkningen men kommer också hyra e-bike på plats för de turer vi tänker göra i bergen.

Sist men inte minst – jag längtar Lofsdalen!

Ett av mina happyplace som gett så fina minnen. Toppen kom nog i somras med Bike Weekend och häng med både nya och gamla vänner, solnedgångar, korv och clincs. Lite senare på sommaren ännu mer häng med vänner, modiga dropp från stora droppen på hovärksleden. Alla sköna velodromkurvor, alla stigar och vyer. Fjällen, allt! Om jag inte hade en stuga i Storhogna skulle jag ha en i Lofsdalen. Så mycket tycker jag om det stället!