Det är häftigt med kontraster!

Det har svängt fort den här vintern. Ena veckan har det varit väldigt kallt för att sedan slå om och bli mildgrader. Det har blåst mycket och tjutit i vår skorsten och i de lite otäta fönstren. Snödjupet har inte varit särskilt djupt och skidsäsongen kom i gång sent. Både hemmavid och i stugan i Storhogna. När det väl började gå mot vinterns bästa tid, vårvintern slog det om blev någon form av semivår. Nästan all snö regnade bort och det var milt länge. Så pass att naturskidspåren inte längre preppades och cykelstigarna tinade fram.

Även om jag vet att det inte blir vår så tidigt som i början av mars drogs jag ändå med och tänkte att i år är det nog annorlunda. Tappade hoppet om att kunna åka skidor hemma och började längta utförscykling på riktigt.

I lördags letade jag stig och fick köra utför på Öneberget. Dubbdäcken slirade lite på stenarna och gjorde det lite läskigt. Det var nästintill snöfritt och jag blev lycklig långt in själen. Jag cyklade vidare till Frimansskogen och fick ännu mer snöfri stig. Det blev tre timmar av riktigt fin vårcykling i mars.

Dagen efter, i söndags snöade det ymmigt och i går kunde jag åka skidor på lunchen. Den lilla snön som har kommit hade pudrat träden och gjort konstsnöslingan helt okej. Det var visserligen otroligt trögt före och jag var trött men jag kunde åka skidor. Hade i våryran räknat bort det och nästan tänkt att lägga skyddsparaffin på skidorna.

Nu har det hållit sig på minussidan men så fort solen tittar fram droppar det från taket. I dag snöar det lite lätt, så där som det kan göra i april. Jag har ingen större förhoppning på varken vår eller vinter. Det kan vända lika snabbt igen. Men ska jag vara helt ärlig så får det töa bort nu. Och tills dess kommer jag förundras över hur avlångt Sverige när min Instagramfeed börjar fyllas av barmarkscykling.