Den vintertid nu kommer

Nu är det okej att prata vinterlängtan. Eller det är ju det närsomhelst ändå. Senaste inlägget var lite novemberdeppigt men så det för mig. Däremot blir december, eller november för den delen också peppigt när snön kommer. I fjol cyklade jag i Böle den sista helgen i oktober och åkte längdskidor Brunflo eljuspår helgen efter. På naturnsö bland snöulliga träd. Det var kontraster som hette duga och jag undrade hur länge den där första snön skulle ligga. Ett par dagar gissade jag med tanke på att jag helst ville att den skulle töa bort för en tag. Utemöblerna hade nämligen blivit kvar på balkongen tillsammans med krukor och annat vi inte hunnit ta in. De stod kvar hela vintern. För den stannade och smälte bort ett halvår senare.

Jag är lite ambivalent till en lika lång vinter denna gång. Även om jag verkligen gillar vinter och snö kändes det lite tröttsamt där i april när suget efter barkmark och cykling kom. Men jag vill ha vinter.

För jag längtar efter den där sköna kalla luften och knarret under skorna. Efter allt det ljus som snön kommer med trots att det är mörkt nästan hela dagen. De nakna träden får kläder igen och jag får fotosuget tillbaka. Vill fota allt, den första snön, solnedgångarna, glittret i kvist i motljus och alla djurspår i skogen.

Jag längtar efter skidpassen. De där med skört och rosa decemberljus och låg sol i spikbodarna som knappt når upp på tallarnas stammar. Kylan och gnisslet under skidorna i Storhogna när jag kommer upp tidigt och åker i nypistad skejtbädd. När himlen är lila precis innan solen går upp och det är alldeles tyst. När harspåren går kors och tvärs över skidspår och fjällbjörkar. När jag stakar hemmavid mot Rannåsen och pulsen slår i öronen när jag nöter backarna upp mot toppen. Jag längtar till och med de där tjuriga passen i blötsnö, i vind och hemska plusgrader. När det är grått och tråkigt och det känns jobbigt. När skidorna inte glider och stakningen känns som sirap. Till och med de passen. De som härdar och gör mig stark och som skapar grunden för den där känslan av allt slit var värt. Värt att ta sig igenom för vårvinterns långa skid- och cykelpass. När livet är lätt att leva, solen värmer och det snart är vår på riktigt.

Jag längtar också alla kaffeutflykter vi gör, turer snöskor och till fots. Kanske med turskidor i år? För att vara ute, för att njuta av snön och vyerna. I stugan och hemma. Maten vi lagar utomhus. All tid vi spenderar ute även om årets kalla månader. Ensamma och med vänner. I två år har vi träffat Sandra och Robin på självaste julafton för fika och öppen eld. Jag tänker i bland att det nog är svårt att bo i vinterland om man inte gillar kylan och helst vill att vintern ska ta slut fort. Att det måste vara som att ha den där blöta fliten jag sliter med i november om sig i flera månader.

Den vintertid nu kommer och jag längtar! Det kommer med all säkerhet bli en minnesrik och aktiv vinter så som vintrarna blir. Jag är nyfiken på hur den blir i år. Kort, lång, mild eller isande kall. Snörik eller snöfattig. Isig eller knarrig. Vi får se!