Det är brant här på gränsen mellan Schweiz och Franrike

Det är onsdagseftermiddag och dagarna här börjar lida mot sitt slut. Vi har vandrat i dag, för att se fågel. Det fick vi, både gam (!) och Glada. Jag ska snart byta om till cykelkläder och göra ett av de sista träningspassen här. Cykla backe på orbean. Det blir middag på byn i dag. Vi checkar ut på lördag och börjar resan hemåt igen. Men vi har två dagar kvar att cykla på och två dagar tre mornar att äta frukost ute på uteplatsen.

Det har varit värmebölja här och är fortfarande. Det tar mycket på kroppen och huvudet när man rör på sig. Det känns att vi varit ute mycket. Men hellre varmt väder än regn i två veckor. En nackdel med det varma vädret är att cykelhjälmen, skydden och de två par shorts jag tog med mig inte är så fräscha längre. Handtvätta mindre klädersplagg är okej men böka runt knäskydd i handfatet är lite mer omständigt.

Men det var inte det jag skulle komma till utan sammanfatta alla dagars cykling med att det är brant här. Första dagarna var jag rädd och slet både bromsklossar och bromsskivor. Kände mig stapplig och stel. Men allt eftersom dagarna har gått har jag kommit in i det. Vant mig vid velodromskurvor som känns som stup och torrt stenigt och halkigt underlag. Nästan till och med vant mig med att åka lift.

Nästan ska sägas för i tisdags förra veckan blev jag tvingad att åka själv. Vi hade tagit oss till Aviroaz för att möta upp Filippa för lite åk tillsammans. Oförberett fick jag veta att man inte fick åka mer en och en om man hade cykel med sig. Det var från botten av Lindarets i Avoiraz och upp på toppen. I korgen bakom mig satt Filippa och peppade mig. Så klart skulle liften stanna – det allra värsta jag vet, och jag höll på att svimma och blev illamående. Ingen bra kombination i en sittlift. Var skakig på benen och skojade om att var liften tillbaka till Champéry en ensamlift skulle jag cykla grusvägen upp. Det var en ensamlift men efter att Filippa övertalat liftkillarna fick vi åka tillsammans. Jag förstår ju att det blir lite snedfördelad vikt om en cykel får åka ensam upp.

Kanske allra brantast och mest nervösa jag gjort på en cykel på länge var att testa den röda leden Chevreuil, Rådjur på Franska. Den är Världscupsbanans uppvärmning. Det gav mig perspektiv på hur brant själva tävlingsbanan är. Första åket gjorde jag och Hasse tillsammans. Jag smög mig ned med bra bromskontroll. Är det något jag ändå är bra på så är det att åka långsamt. Velodromerna var löjligt tighta och branta. De bröts av med stora rötter på skrå och en smal stig längs en kant. Sedan tekniskt och ännu brantare i skogen innan man ramlade vid vid starten av tävlingsbanan. Då var jag så skakig i kroppen att jag var tveksam att fortsätta på sista delen. Men som tur var gjorde jag det och fick en favoritled. Förvisso brant och tuff men underbart rolig genom mörk skog. Allt eftersom jag åkt Chevreuil har jag blivit bättre och den där tanken att köra någon del av världscupsbanan finns kvar. Vi får se!

Nu ska jag som sagt byta om till träningskläder. Mer om cykling både i Frankrike och Schweiz blir det, men det ska få egna inlägg.