Det är den tiden på året

Det är den tiden på året när ingenting riktigt torkar upp. Stigarna är mjuka och fuktiga på morgonen och har man lite tur torrare framåt kvällen. Det är halt av höstlöv och sommarens vegetation och cykelskorna blir blöta direkt.

Rötterna som man under torra sommardagar använt som språngbrädor för hopp och snabbare, snävare linjer är såphåla. Det är läskigt att köra på skrå och man har helt glömt bort hur man gör. Greppet hittar man i istället på stenar om de lyckats torka upp och på inte allt för leriga pariter på stigarna.

Det är den tiden på året när man gör avkall på lågt rullmotstånd för bättre grepp och ändå slirar med sina grövsta däck. Det är också den tiden man förhoppningsvis lärt sig att grova däck inte alltid klarar av blöta spänger, broar och trähopp…

Det är lerigt och kläderna skitiga långt bortom vad en ass-saver klarar av att stå emot. Det är prickigt långt upp på ryggen och man får pilla bort lera lite varstans på kroppen.

Det är nu knäskydden som på sommarens luktar gammal hockeyomklädningsrum i stället luktar gammal murken skog. Och det kanske är just nu som man också är lite extra glad att man har knäskydd i allt det hala?

Det är också nu som jag plockar fram mina pannlampor, varmare cykelkläder och är så där fånigt lycklig över att få skita ned både mig och min cykel. När jag får köra mina gamla bekanta stigar i ljuset av två käglor och tänka att de är lite annorlunda än i dagsljus.

Det är helt enkelt den här tiden på året när en ny cykelsäsong står för dörren. För den tar aldrig slut. Den byter bara skepnad och lite mer skitig och omständig innan snön faller.

HEJ cykelhösten!

Blev ni lite nyfikna på var bilderna är tagna? Jag ska snart berätta mer om vad Storhogna har fått!