Det är kontrasterna och variationen jag gillar med cyklingen

I går rullade jag ut med Sandra mot berget. Jag hade rasfat fram vad jag hittade i byrålådorna. En sliten underställströja, den där gamla vindjackan som är perfekt på våren när jag kan ta av ärmarna. Jag hade hittat ullstrumporna att ha i skorna och tagit den där färggranna rosa hjälmen och de lite kraftigare knäskydden. Armbågsskydden hade jag stoppat ned i ryggsäcken. Vi skulle se vilka leder som är cykelbara. Det skulle innebära många vändor upp för utsiktsvägen för några minuters utförskörning. Lågintensiva backintervaller eller mer det som faktiskt ger starkare ben framåt försommaren när ivern att få hänga på berget fått mig att cykla uppför det alldeles för många gånger.

I går fanns det några leder att åka. Ännu med lite snö och ännu lite sliriga där tjälen har släppt. Och framförallt med lite för hårt grepp om bromsarna och blicken lite för nära framhjulet. Men det var så roligt att äntligen få leka där igen. Få göra det i sällskap av Sandra och få de där första åken med lite luft under hjulen på ett par ställen. I sommar ska jag bli ännu bättre utför har jag bestämt och sa det till Sandra. Jag ska klara det som kändes läskigt förra året. Känna den där känslan av att den här typen av cykling är där som jag känner mig hemma.

I dag letade jag fram mitt gamla ”tävlingskit” så när på den tunna cykeltröjan. Såg till att ta benvärmarna som är hela och de fina lätta cykelskorna. Tänkte jag när rullade hemifrån att jag såg rätt matchad ut och att det bara var skorna som stack ut. De där skorna som varit med några säsonger och är ett av de bästa paret jag haft. Kände mig snabb. Jag var på väg ut på Frösön, ned mot SM-banan för att köra tröskelintervaller i asfaltsbacken från Kungsgårdsviken och upp mot Frösö Kyrka. Den som passerar SM-banans första del.

Från botten upp till kyrkan tar det runt 8 minuter och jag hade stegar på schemat. Passerade SM-banan och tänkte att jag aldrig körde den i fjol. Att jag inte kört den sedan tävlingarna 2018. Jag har så fina minnen därifrån, när jag lyckades ta ett guld och ett silver. Samtidigt minnen av hur jobbig den är och jag aldrig mer vill cykla den. Jag tänkte också på hur många timmar och mil jag har spenderat med hög puls och fokus på superiorn. Hur roligt det varit samtidigt hur mycket prestationsångest det har gett. Alla tävlingar, alla långlopp och alla korta lopp.

Jag tänkte också att det faktiskt känns ganska skönt att det mesta ställs in i sommar. Jag behöver egentligen inte köra intervaller eller tuffa pass. Men jag vill, för lika hemma som jag känner mig i knäskydd och med cykel med mycket slaglängd lika hemma är jag på min lätta mountainbike i lycra. Jag hittar lika stor glädje i att få ta i ordentligt. Få köra intervaller i backe eller på stig där tiden försvinner så fort.

Det är just det som jag gillar så mycket med cyklingen -kontrasterna och variationen. Ena dagen utförskörning och liftburen cykling en annan dag tuffa intervaller eller jakten på mina egna stravatider på superiorn. Stigcyklingen på den, upptäckarturerna och långpassen på grusväg. Lika mycket kan jag njuta av landsvägspass på racern. Det finns så mycket roligt att göra och jag kan le i smyg åt alla diskussioner kring vad som är det rätta när det kommer till cykling vad som är mountainbike och inte. Vad man ska cykla på och ja ni fattar. Jag struntar fullkomligt i det.

För jag cyklar. Ganska mycket och vet egentligen vad jag tränar för just nu. Kanske för att orka många timmar på utförscykeln eller de där långa turerna jag planerar att göra på superiorn. Jag gillar helt enkelt kontrasterna!