En sådan där dag när det bara går ont

Gruset gjorde varken till eller från. Det låg ovanpå isen. 

Jag skulle kunna tagga den här dagen med #skitdag. Faktiskt.  I går var jag pigg som en lärka. Eller i alla fall lite mindre trött och såg ljuset i tunneln på den oändligt förlamade tröttheten som jag haft. Till och med i morse kändes det bra även om jag var måndagstrött.

Så på förmiddagen tappade jag fart. Vädret ute var så där tråkigt blött och isigt. Jag muttrade lite över att vinterstaden återigen töar bort. Oroar mig på riktigt att vintrarna kan komma att se ut så här framöver. Det är 23 januari och det liknar april. Jag tycker om vinter. På alla sätt och vis. När det är vinter så att säga. Inte som nu när jag med andan i halsen fick tassa försiktigt på glashala gator. Jag ska inte gnälla. Jag har snön 11 mil bort.

Dessutom som ni kanske har märkt är bloggen är långsam. Det fattas bilder lite varstans och wordpressappen spårade just ur. I går fick jag ovärderlig hjälp av Jessica Clarén att städa bort lite tillägg som strulade. I dag var det andra saker som inte fungerade och Hasse har suttit i supporten till mitt webbhotell. Jag blir så där retligt aggressiv när tekniska saker inte fungerar. Så där att jag skulle kunna slänga laptopen i golvet och bara skrika. Men jag jobbar på det och vi har snart lösningen på problemet. Hoppas jag.

Träningen har under senare tid gått på sparlåga bortsett från ett riktigt bra stakpass i går. När det äntligen kändes som jag kunde ta i ordentligt.  Därför var det med glädje jag såg framemot intervallerna vi planerat i kväll. Nu när allt liksom rasade samman uteblev måndagsintervallerna. Det var så här i efterhand bra. Jag skulle inte ha klarat att genomföra dem helhjärtat. Jag skulle ha blivit ännu mer frustrerad.

För att bli på lite bättre humör och få lite sommarkänsla scrollade igenom min kamerarulle på telefonen i hopp om att kunna pigga upp mig själv, bli på lite bättre humör. Hittade en bild från i juli när vi cyklade stig. Vi var ute på ett lugnt distanspass, passade på att äta glass vid Frösö kyrka och livet var så där grönt och fint som på bilden.

Jag får ta ett djupt andetag, tänka att snart kommer det snöa stora loviikkavantar, tekniken kommer att fungera. Jag kommer över mina stora trötthet och intervallerna dem tar jag i morgon. Vi säger så tycker jag.