Det var så längesedan

Det var längesedan jag cyklade här runt stugan. Längesedan jag tog mig upp på fjället. Jag tror inte jag cyklat något här den här sommaren. Inte MTB i alla fall. Förra sommaren var turerna lätträknade – tyvärr måste jag säga. Men lite av alla diskussioner kring cyklisters vara eller icke vara häromkring och i fjällen/skogen/vägen har tagit udden av glädjen. Haft den där känslan att vara i vägen och velat ta diskussioner. Rätt trist att känna så och väldigt onödigt för har ju rätten att vara ute och precis som alla andra också ett ansvar att inte förstöra eller störa.

I dag valde jag att inte ge mig ut på stig på fjället där jag vet att det kan vara blött. Det har precis som i övriga landet regnat mycket i sommar. Jag såg i går när vi tog en kvällspromenad på Storhognaplatån att det var blötare än vanligt. Så i stället för att köra över fjället mot Vemdalsskalet tog jag landsvägen och svängde förbi den nya cykelarenan. I dag gick liften upp till de två flowtrails och klätterparken som är nytt för i år. Läste mig till att liften går varje helg fram till första oktober, generöst måste jag säga och lite mot strömmen eftersom många destinationer häromkring redan har stängt sina liftar. Jag ska testa det nya men valde att inte göra det i dag.

Jag trampade i stället upp via det nybyggda området Hovdedalen för att komma in på anslutningsspåret mot Björnike. Det har hänt mycket på de 10 åren vi har haft stuga. Förr var det bara fjällskog och stig genom det som nu kallas Hovdedalen. Jag tittade på husen och svängde sedan in på stigen. Låste upp dämparna och skuttade ned mot Varggransstugans nedre parkering. Min plan var att trampa upp till Varggranstjärnen, få rejält med höjdmeter, köra en liten kort men trevligt stig ned mot tjärnen och sedan ta den breda leden ned mot skalet igen. Den som jag för något år sedan hetsade uppför på Marinen och nästan kräktes av ansträngning på toppen. Anade att den skulle vara roligare utför än uppför.

Bilvägen upp är vacker och riktigt brant. Det är lättaste växeln som gäller och att hitta sitt tempo. Jag gillar den för den ger mjölksyra i benen och stor belöning när man väl kommer upp. Jag vet inte hur många gånger jag kört den och hur många gånger jag försökt att cykla den fort. På Orbean är det inte värt att försöka köra snabbt, det är lite för mycket slaglängd att frakta upp.

Jag tog mig upp till toppen av Varggranshogna, fotade cykel och fjäll och åkte sedan den där lilla goa stigen ned. Kände att Orbean har stor fjällcykelpontential och känns inte det minsta tung och otymplig. Lite som en större Marin bara. Jag hejade på vandrare och åkte sedan ned bakom Varggransstugan och ned. Väl ute på vägen insåg jag att glömt att slå på klockan efter jag fotat fjäll på toppen. Jag ville gärna få med även utförsåkningen så jag trampade upp en gång till. Tanken var ju att få lite backträning i dag. Andra gången upp kände backen lite tuffare och jag kom på att jag även skulle ta mig upp från Storhoga till Katrinatoppen för att möta upp Hasse och ta 15:fikat där.

För andra gången tog jag leden ned från Varggransstugan och vågade köra på lite mer. Sladdade ut på vägen och låg i tempoställning ned till landsvägen. Där tog farten slut och jag tuggade grus fram till storvägen. Peppade mig själv att benen var starka i dag och tog mig an de ca 20 minuterna upp till Katrinatoppen. Där bytte jag om till torra kläder och tog en promenad med Hasse ut till en fin fikaplats i Supersvängen. Vi satt kvar nån timme, åt kakor och bullar och tömde några koppar kaffe. Det blev en fin dag till fjälls, både på cykel och i vandrarskor. Innan snön kommer hoppas jag det torkar upp lite. Jag vill ta mig ut och köra mina favoriter till stigar här. Fick lite mer lust till fjällcyklingen i dag.