Det var typiskt 2.0 – det stod ett träd i vägen

I går bloggade jag att det var typiskt att jag kände mig krasslig och inte kunde köra tempot. Efter två vilodagar var jag superpepp att hojja runt Frösö kort och försöka slå snabba Jimmys tider på stigarna. En överpepp Helena är inte alltid så bra.
Men det började fint även om benen var segare än på mycket länge. Tog det lite lungt fram till stigen vid Hjälmtorpet. Sen laddade jag på utav bara attan. Efter ett par hundra meter får jag släpp på en sten. Dum eller skadad som jag är tänker jag bara på att rädda cyklen och ramen och ser till att kroppen träffar trädet först.

Full av adrenalin kommer jag på fötter och hör hur det pyser ur framhjulet. Slänger upp cykeln och rullar hjulet i vild förtvivlan för att få stansvätskan att täta vilken den inte gör. Någon pump, slang eller punkaspray har jag ju naturligtvis inte med mig.
Fortfarande full av adrenalin ringer jag Hasse och ber om skjuts, tar ett kort och går tilbaka till vägen innan jag känner efter. Och inser att jag har förbaskat ont i sidan. Hasse konstaterar att fälgen fick sig en rejäl smäll och är skevare än skevast.

Typiskt kan man säga eftersom det är tävling till helgen. J****t typiskt. Vi har nämligen lite cykelbekymmer. Hasse väntar på nytt bromsok och skulle därför försöka att ta min gamla fincube. Kvar står aluhästen. Fincuben har lite kasst hjullager fram och ett stansat däck fram och slang bak. Det sistnämnda är ju inget värre mer än jag och slang betyder punktering om Hasse hinner få sin cykel.

För även om jag kanske har ont i morgon och på lördag ska inte det komma i vägen. SÅ är det bara. Jag behövde ju väcka benen ju. Men det var fint väder föressten. Varmt också så stigcyklarshorts och vanlig cykeltröja räckte. Alltid något.