Dom där stravaintervallerna – bonk i Vemdalen

Det var längesedan jag körde riktigt hårt. Längesedan jag hade en plan med passet och framförallt längesedan jag skrev om det. Förr kom träningsdagboksinläggen ofta. Det ena mer kreativt än det andra. Nu tränar jag knappt med något syfte och skriver inte heller så mycket om det. Det är lite synd för det är roligt att gå tillbaka i bloggen och hitta de där inläggen.

Hursomhelst så tränade jag ordentligt i dag. Bestämde mig redan hemma innan vi åkte till stugan att jag skulle köra stravaintervaller. En favorit när jag ska ta i ordentligt. Att ”tävla” om ett personligt rekord eller en krona gör att jag tar det lilla extra. Det är också lätt att göra en plan innan. Jag väljer ut några favoriter som tar ungefär lika lång tid, blandar gärna backar med stig där jag måste trycka på. Vilan mellan intervallerna blir lite varierande men det gör inte så mycket.

Jag brukar bli så pepp på att köra passet att jag blir nervös. Nästan som det skulle vara tävling. Har jag benen för dagen? Finns pannbenet där när det blir som allra jobiggast? Är jag lite snabbare än mig själv och hur formen?

I dag var inget undantag. Jag hade sett ut stigarna och visste att det skulle krävas en hel del av mig för att klå mig själv och ta kronor. Jag var tydlig snabb förra sommaren och snabbaste tiden upp till Vargen via rakaste stigen och Nipstigen var inte att leka med. Det skulle bli 7 långa intervaller. Den sista skulle vara ett nästan 5 km långt segment uppför fjället via en skogsväg. Den skulle ta i runda slängar 30 minuter om jag skulle ta QOM:en.De andra sex runt 8-10 minuter beroende på hur snabb jag var.

Jag stoppade ned några vinegum i ryggsäcken och intalade mig själv att det går att slå rekord med shorts, vätskerygga och knäskydd. Intalade mig också att Marin:en är snabb uppför. Tankens kraft kan vara stark.

Jag insåg ganska snabbt att det skulle vara svårt att åka fort från Storhogna ned till Vemdalsskalet. Dels var det fullt med bilar på parkeringen och otroligt mycket folk på fjället och dels var det rejält blött. Det skulle med andra ord inte bli några rekord på favoritsegmentet ned till skidspåret på Vemdalsskalet. Men jag höll pulsen uppe och försökte åka bra nedför. Mötte sex sällskap på en sträcka av 2 km och fick ta fram mina gladaste leenden. De två första stravaintervallerna var gjorda och kändes fint i benen.

Sedan väntade det allra värsta. Backen upp till Varggransstugan som går rakt upp. Inte bilvägen utan den man sprungit ned under Vemdalsmarorna. En backe med en lutning på 15%, 141 höjdmeter att klättra och härliga 960 meter lång kamp mot mjölksyra. Jag hade favoritmarkerat segmentet i cykeldatorn och såg hela tiden hur jag låg till jämfört med snabbaste dam upp. Jättebra för att ta i lite extra och men också otroligt jobbigt att hela tiden se om tiden minskar eller ökar.

Jag slet med lungorna utanpå och mötte flera sällskap vilket ändå gjorde att jag inte klev av när det blev som brantast och fick pepp. Sekunderna var på min sida hela vägen upp och när det var 40 meter kvar förstod jag att bärgat en QOM. Eftersom det var fullt hus på Varggranststugans uteplats fick jag rulla förbi och bort för att få hämta igen andan hängandes över styret. Här brände jag det mesta krutet jag hade i benen. Shit tänkte jag när såg att jag var snabbast upp. Cykeln är ju rätt snabb ändå trots flack gaffelvinkel och mycket vikt.

Jag rullade vidare ned mot Vemdalen via en av mina favoritstigar. Den som numer har träd över sig och går över hyggen. Tog i så jag såg stjärnor längs med skoterleden till Järpbäcksdammen och åt några vinegum innan Nipstigen. Den som var prio 1 av alla stigar. Mina ben var slut och jag funderade om det ens var möjligt att köra den fort. Åt ena hållet går den så där retsamt uppför med branta partier där det handlar om att sitta kvar på cykeln mer än att försöka trampa fort. Åt andra hållet är den en ljuvlig utförsstig.

Jag spettade på med Marinens dämpare fullt öppna och tänkte att jag minsann inte skulle gå i den där branta backen som aldrig tar slut. Det gjorde jag inte heller men hade så hög puls att det dånade i öronen och sved i lungorna. Det var bara det att det var en ännu brantare och lite mer teknisk backe till. Precis som alla gånger förut hade jag glömt det. Jag fick gå och tittade på tiden på datorn, jag hade en minut till godo. Det hade jag även när jag kom upp för backen och ökade sedan avståndet rejält mot slutet. Jag tog QOM:en med nästan 3 minuter och putsade min egen tid med 3.30. Fint så, nu skulle jag bara tillbaka samma väg och göra en interavall till.

När den var gjord fanns det verkligen ingenting mer i kroppen men jag ville inte ge upp utan försökte ta mig upp för den där sista 30-minutersbacken. Jag kom nästan en kilometer innan kroppen sa nej. Skakis, trött och med stumma lår fanns det ingen kraft att fortsätta. Jag hade bonkat helt enkelt och då är det kört. Jag ringde efter skjuts och fantiserade om mat. Möttes av en vattenflaska och chips i bilen och tänkte att Hasse var bäst i hela värdlen som hämtade mog och dessutom tog med sig precis det som jag ville ha då.

Väl hemma summerade jag ett riktigt bra pass. Jag tog mina tider på alla segment utom de ned till Vemdalsskalet. Där hade jag inte kunnat köra fortare för dagen eftersom jag mötte så många människor. 7 intervaller blev 6 och jag hade haft högsta puls på väldigt länge. Jag kände mig stark även om känslan av att det går långsamt ofta infinner sig. Formen är inte så pjåkig och jag har känt sedan i början av veckan att det finns lite sprätt i benen. Mest nöjd är jag över att jag kan köra så fort på min stigcykel. Snabbare än jag kört på superiorn häromkring. Åtminstone på stig.

Hursomhelst är det roligt att ta i bland och får jag jaga mig själv och använda Strava blir det extra roligt. Strava som ofta får ta så mycket skit från folk som många gånger inte ens har en aning om vad appen är och inte använder den. Som om det skulle vara lite fult att tävla mot sig själv. Äsch, bara man kör med förstånd och tar hänsyn till andra och saktar ned vid möten är det ett riktigt bra träningsredskap.