En av de där två till tre per säsong

Om jag ska vara ärlig är vintercykling inte alltid så roligt. Även om jag slipper saltade vägar, lera, ruggiga få plusgrader och regn så är det i bland bara en sak att göra, att ta sig igenom för lägga värdefulla distanstimmar bakom mig. Jag har ofta vinterförhållanden, numer stigar att köra när fantastiska människor trampar upp dem och underhåller dem och jag får verkligen använda allt i vintercykelkäder i bland. Jag får snö och nytta av mina dubbdäck. Och så får jag de där en till två-tre dagarna på vintern som jag längtar efter när är som kämpigast att vara cyklist i Jämtland på vintern och när jag sitter inne framför min bildskärm och sliter med trainerintervaller.

De där dagarna när det är lätt att lägga timmarna bakom sig. De där distanstimmarna som är grunden i min träning. Som gör att jag orkar att köra tuffa intervaller i veckorna och som gör att min kropp klarar att cykla långt och länge. När solen skiner och gör det vita ännu vitare, när skoterlederna bär och tystnaden blir som bomull runt hela kroppen. När man får sitta vid en vägg och sola näsan i en värmande vårvintersol och dricka kaffe med vantarna på. Då är det lätt att vara cyklist i Jämtland och framförallt lätt att vara fatbikecyklist.

I dag den näst sista dagen av februari kom den en av där få dagarna. Vi tog vår favoritrunda här i Storhognaområdet. Den som går mot Bräckvallen via skoterled och vidare mot Oxsjövallen. Vi var som två kalvar på grönbete trots att västanvinden bet i kinder och kylde pannan. I sakta mak med däck med lite tryck i tog vi oss upp på fjället, tjoade utför det igen. Stannade för många gånger och fotade. Sa till varandra att våren är på väg. För det är då vi kommer så långt ut på skoterlederna. När det frusit på, blivit uppkört och lite ljusare om dagarna. En insikt som fick det att suga till lite i magen av förväntan. Inför vårintervinterdagarna och sommaren som kommer.

Vi hoppade över paus vid Oxsjövallen när vi kom på att sittunderlag låg hemma i stugan och vinden var lite för bitig. I stället fortsatte vi skoterleden mot Oxsjön och höll undan för sportlovsfirande skotermänniskor och satt en stund i solen vid Gammelvallen. Med kaffe och snickers och lite kalla fingrar och tår och med vetskapen om att det väntade en stor myr med motvind. Pratade lite med nyfikna skidåkare som inte sett fatbikes i området förut. Nej sa jag. Vi är bara några få som cyklar här än så länge.

Precis som förra vintern kämpade vi oss upp till Jakstugan. Rakt upp på fjället via mjuk skoterled. Förra året tog jag mig nästan hela vägen upp men då var föret hårdare och jag hade starkare ben. I dag fick vi gå till en början. Här uppe mellan två fjäll på väg till våffelstugan är världen så vacker att det nästan gör ont i kroppen. Det oavsett årstid.

Vi hade tänkt att äta våfflor men insåg snabbt att det var fel vecka att ens tänka tanken. Fullt i stugan och kö ut. Jaktstugan finns kvar även nästa helg så vi tog i stället det sista av kaffet och en sist snickers på stående fot medan vi svarade på många nyfikna frågor om feta däck, om att vi inte kör med elmotor och hur cyklingen är sommartid. Vi kryssade mellan folk en bit innan vi vek av på skoterleden med mot Vemdalsskalet för att sedan vika av på en för oss ny led mot Fallmoran. Ett mycket bättre och roligare alternativ än den skidled vi brukar ta.

När solen började sjunka nedan fjällkanterna jobbade vi oss mot Samevistet och Storhogna. Med lite lätt vind i ryggen och ett betydligt mer folktomt fjäll gick det ändå lätt trots lite sega ben. Vi bestämde oss för att vika av leden mot hotellet för att ta skoterleden bakom Gråhogna även om det skulle innebära jobbig cykling längs med bilvägen upp till Storhogna igen. Men vad gör man inte för lite magkittlande utförsåkning? Och bråttom hade vi inte.

Stängde av klockan efter 3.30 effektiv cykeltid och nästan en timmes ståtid i dag. Trots lite kyliga vindar fick vi en sån där dag som jag tänker tillbaka på sedan och längtar efter. En sån dag när livet är lätt och en sån dag när valet att jobba mindre känns rätt. En dag när fatbiken kommer till sin rätt och känns både lätt och lekfull. När man tar sig över fjällen och kan stå och titta och tänka att nyss var man där och en stund senare tagit sig så otroligt långt. En sån där när det hettar lite i kinderna när man kommer hem. Av solen och inte enbart av kyla.

En sån dag hade vi i dag och jag är tacksam. För att jag bor där jag gör och har det här när jag vill. Tacksam för att kroppen orkar. Nu väntar den finaste tiden för fatbike och har vi tur får vi ett par tre dagar av det här innan fjället är snöfritt igen.