En lårkaka och en tatuering – återbesök i Lofsdalen

Andra gången för mig och Hasse i Lofsdalen och första gången för Cecilia. Hon har aldrig tidigare kört downhill.
Vi fick som förra gången varsin Kona Prespect. Precis som förra gången uppkittade till öronen med skydd. Först ut till liften och upp. Familjen Enqvist/Nordgren/Gustavsson lätt överpeppade.

Snirklade oss ned i gröna Fjälleden för att känna på cyklarna. Cecilia i sakta mak med plattpedaler. Hon såg inte särskilt road ut och jag var lite osäker om vi tagit oss vatten över huvudet.

Det behövde jag inte vara. Andra åket i Skogsleden tar hon wallriden utan problem. Inget märkvärdigt menade hon på. Sedan försvann hon ned med kurvtagningar som skulle vilken cyklist som helst att bli avundsjuk. Hallå liksom. Vad hände här då? 

Anar jag en liten downhilltalang hos unga fröken? Hasse hade åkt bakom henne i en röd led, han konstaterade att hon inte fegade, låt bli att bromsa och körde lite över vad som kanske skulle vara vettigt. Lite över gränsen så där men det gick ju uppenbarligen bra.

Överskriften då? Jo men jag hade ju ett mål att ta mig ned för en röd led utan att åka över styret som sist. Det målet uppnåddes på ett sätt. Jag for inte över styret. I stället lyckades jag med nöd och näppe undvika att grensla ett träd i leden Lightning. I stället drog jag in låret i stammen och slet av växelörat på cykeln. Låg en stund på marken och kände efter om jag var vid liv. Jättefånigt eftersom det inte ens var brant eller särskilt tekniskt just då. Det blev en rejäl lårkaka och cykelbyte. En Kona i kolfiber. Hetaste hojen de hade.

Sedan såg jag till att skaffa mig en fin tatuering på vaden. Cecilia kraschade i Happymtb-leden och drog styret snett. Efter kontroll att inget var brutet på barnet och rullade vi undan lite och jag satte benen gränsle över framhjulet för att rätta till styret. En stickande brännande känsla berättade att jag precis tatuerat i ett fint skivbromsmönster i huden. Bromsskivor blir fruktansvärt heta, bara så ni vet! Cecilia som skrapat fingret passade på att hämta plåster hos liftkillen.

Med ny cykel och lite mer fika i magen kunde jag avsluta dagen med att själv klara wallriden (!) och ta röd led igen utan missöden. Då kände jag mig lite extra stolt.

Det här är bara så roligt. En helt annat trötthet i kroppen efteråt. Massor av kittlande utförsåkning och många skratt. En perfekt familjeaktivitet och ett lika perfekt sätt att träna teknik. Mycket av det jag gjort i dag kan jag överföra på min vanliga skogscykling.

Har ni inte provat downhill så gör det!