Ett kärt återseende – Löfsåsens skidspår

Östersund är en fantastisk plats att bo på. I synnerhet om man gillar friluftsliv i alla former. Det är nära till fjällen i Åre, Bydalen och Vemdalen. Och lika nära att bara komma ut i skidspåren eller ned på isen på Storsjön mitt i stan vintertid. Det är ett smörgåsbord av möjligheter att få naturupplevelser utan att behöva åka så långt. Naturupplevelser som inte nödvändigtvis behöver vara till fjälls.

Det är också lätt att bli lite hemmablind tycker jag. Lätt att glömma bort alla fina ställen till förmån för stughelger nästan hela vintern. Det är inte fel med stughelger till fjälls, absolut inte men roligt att kunna återupptäcka Östersund med omnejd. Framförallt denna vinter när vi inte åker lika mycket fram och tillbaka till Storhogna och jag inte jobbar därifrån utan hemifrån Torvalla. Jag vill helst inte ta med mig jobbet till en plats som ska ge återhämtning men det ska inte det här inlägget handla om.

Det ska handla om ett kärt återseende. Nämligen att åka skidor från Lövsåsen till Svartsjöarna. En tur vi gjorde fast med start från Svartsjöarna för 11 år sedan. Sedan föll de fina spåren i glömska och prioriterades bort för andra skidspår. Men jag har tänkt många gånger att jag ska åka upp.

För någon vecka sedan var jag dit med en vän men det var inte spårat och vi åkte klassiskt i Brunflo i stället.

I fredags går däremot var det spårat och vädret gav lite vårvinterkänsla. Ett par minusgrader när jag åkte hemifrån och ännu mildare på plats. Jag hade vallat med blått i botten och la ett lager VR45 i trampet för de partier som skulle ligga i solen. Jag hade ingen brådska, en ledig fredag att vara ute i några timmar på. Jag ville staka lugnt och se om jag tyckte det var lika fint som för 11 år sedan.

Löfsåsens spår är flacka och stakvänliga. Det finns inga backar att tala om och partier att diagonala på är väldigt få. Lika är Svartsjöarnas spår och jag minns att jag tyckte att det var ett fint ställe att vasalopppsträna på för 11 år sedan. Hade jag haft vasaloppet i sikte i år hade jag förlagt mycket träning här.

Nu tränar jag inte för Vasaolppet och har inte heller åkt så mycket klassiskt att tekniken är så bra som den än gång var. Men övning ger färdighet och jag tänkte på tekniken när jag tog mig mot nedre Svartsjörarna där spåret delar på sig. Jag åkte till vänster mot Brattåsmasten. Över sjöarna och de fina myrarna och hejade på de jag mötte.

Det är något speciellt med att få staka på myrar i ett singelspår. Spårat av skoter och med lite lagom mjukt stavfäste. Jag har alltid tyckt om det och kände i fredags att jag saknat den klassiska åkningen. Det är fint på sitt sätt och jag brukar lova mig själv at åka lite mer varje vinter men väljer skejten i första hand ändå. Kanske är det i år det blir ändring på det?

Efter ungefär en timme vände jag tillbaka mot Löfsåsen och fick solen i ansiktet och lite skön medvind. Stakningsmusklerna började bli lite trötta och jag tänkte på hur många timmar jag förr kunde staka. Nästan ett helt Nordenskiöldslopp. På tal om det loppet ger Svartsjöarna och Löfsåsen lite känsla av loppets alla långa sträckor på myrar och sjöar.

Efter strax över 20 kilometer var jag tillbaka vid bilen och hade fått en fin stund ute. I ett landskap som påminner lite om fjällen trots att det ligger bara någon mil från stan. Hit ska jag flera gånger i vårvinter och bara lapa sol och åka lugnt. Svartsjöarna och Löfsåsen är alldeles perfekt för just det! Dessutom ligger Tjärnänge Våffelstuga i trakten och dit går det skidspår.

Var det lika bra som jag mindes det då? Jo nästan ännu bättre än för 11 år sedan faktiskt.