Fakirintervaller – gårdagens självförtroendeboost

Först. Den där känslan när man ligger i sängen och helst bara vill ligga kvar. Viftar lite ned tårna och funderar på om det skulle vara lite kaffe efter maten. Eller varför inte bara vifta lite mer med tårna och tänka att det är rätt gött att bara vila. Det blev ju ändå ett lunchpass i gymmet. Sen inser man det är bäst att få det där intervallpasset gjort så att man hinner se idrottsgalan. Ska man bli stark krävs lite insats helt enkelt. Det går inte att ligga och vifta med tårna inte.


Sen. Ett par minuter senare när man vänt på kroppen och kravlat sig upp ur sängen. Pepp på lite självförtroendeträning. Fakirintervaller. Hemskt jobbigt men går det vägen ger det en go känsla av starka ben. När man (läs undertecknad) är guldfisk har man glömt hur hemskt det är. En rätt bra personlig egenskap i vissa sammanhang. Så på med bibs i rasande fart, klicka fram intervalllistan i Spotify. Be sambon att montera en cykeldator så att det piper lite käckt när det räknas ned. Den egna garminklockan död och begraven. Så upp på trainern och tänk postivt. Inte tänka på att det kanske inte är det mest optimala passet att köra så här tidigt i januari men vad tusan. Lite omväxling förnöjer.

”Men, jag brukar försöka köra med ”welcome the pain”. Dvs att känna efter ordentligt, då brukar det oftast inte kännas så vidrigt. Svårt att förklara varför. Men jag tror att om man bara känner lite på ytan, rädd för att öppna asken liksom, så blir det lite som att bara ta små snabba andetag, kippa efter luft. Om man gottar in sigi smärtan så blir det som att man tar djupa goa andtag. Testa. Funkar för mig!

Orden är Martins. En kommentar  i det inlägg jag skrev efter förra gångens misslyckade trainerpass. Ord som verkligen hjälpte mig i kväll. Jag öppnade asken och var inställd på att det skulle göra riktigt ont. Vilket det gjorde med råge.

Passet låter inte så farligt på pappret. 30 sekunder riktigt hårt jobb följt av 5 minuters vila. 7 sådana intervaller som jag döpte till fakirintervaller när pulskurvan liknande spjutspetsar. 
30 sekunder med hög kadens och massor av watt eller motstånd. Jag håller runt 105-110 varv per minut.
Det handlar rätt och slätt om max ansträngning. Den långa vilan öppnar upp för att verkligen köra hårt under intervallen vilket är syftet.

Det handlar om att gräva djupt och visualisera. Jag går ned i bocken och pumpar och intalar mig att det är slutspurt. Inte vika mig bara ge järnet. Inte tappa bara öka avståndet. Inte tänka bara trampa. Varje tramptag räknas. Varenda ett. 30 sekunder en evighet och så börjar datan pipa. 5 efterlängtade gånger medan In Flames skrålar i öronen. Så….över mållinjen. Lätt växel, färre watt och kandens runt 90. 5 sköna minuter med fortsatt fokus på varje tramptag. Så piper det igen. 5 sekunder kvar till nästa ryck, 4, 3, 2,1 kör!

I needed a confidence boost. Last time I felt weak. So I did max intervals tonight. 30 seconds seven times with five minutes rest between. 450 watt, hello strong legs! #trainer #svettbild #hometrainer #intervals #llcupen2015 #fujibikes

A photo posted by helenaenqvist (@helenaenqvist) on Jan 19, 2015 at 12:08pm PST

Vet ni? I går kväll fungerade det perfekt. Jag var stark igenom varje intervall. Inga negativa tankar bara små glädjetjut efter varje intervall när jag orkade hålla 450 watt. 30 watt mer än mitt pers. Kanske vänder det nu? Kanske kan jag klämma ur några watt mer när januaris kompiskamp ska avverkas. Kanske kan jag köra mina trösklar med flaggan högt nästa gång? Jag hoppas det.

Nu ska jag inte plåga er med mer trainer för i dag.