Fatbikepremiären

I dag fick Hasse hämta in min fatbike från vårt förråd i ladan på gården. Han tog sig tid att justera växlar, smörja kedja och byta styre. Påtalade att vevlagret var slitet och ger snart upp. ”Oj vad det har hållit länge” kontrade jag med. Förvånad över att fatbiken trots allt har klarat sig rätt bra utan särskilt regelbunden service och kärlek. Inte de senaste åren i alla fall. Det skär lite i ett cykelhjärta, både bristen på service och att den förpassats till ett mörkt hörn och bara tagits fram emellanåt. Något hände med lusten att vintercykla på fatbiken för något år sedan. Kanske var det just då när det gärna kördes fort på stigarna och stravakronorna klirrade i var och varannan kurva på stigen. Jag blev stressad när höstformen gjorde sig påmind och kroppen slutat leverera sprätt och helst av allt ville åka skidor. Den lilla lust som fanns kvar handlade om sköna skoterspårsturer till fjälls och fika mot solvarma stugväggar längs med lederna.

Men så taggade jag ned lite och landade i att fatbiken aldrig kommer ge mig hög fart eller kännas som en stravaraket. Nej i stället en trevlig vän att hänga med under distanspass på vinterstigar och skoterleder när skidmusklerna är trötta. I fjol kom lusten tillbaka på riktigt och jag njöt av turer bland snöulliga träd.

Vi har helt fantastiskt fina förhållanden för fatbike i Östersund. Det finns mellan tummen och pekfingret 3 mil preppade stigar runt Spikbodarna och Torvalla. Lägg sedan till många mil skoterleder och sjöar att cykla på. Just vinterstigarna är en fröjd när de är i prima skick och redan nu fullt cykelbara. Det tack vare alla eldsjälar häromkring som trampar upp dom med snöskor och preppar på allehanda vis för att få bra cykling. Det sker en massiv insats efter ett snöfall, hela vintern. Sedan är Östersund fatbiketätt och det märks för stigarna hålls uppe ända fram tills snön smälter och stigarna blir hala av is. Med andra ord är det synd att låta sin fatbike stå och damma allt för mycket. Det är ju rätt fint att emellanåt bryta av skidåkningen och zwiftandet med utecykling.

Det var av just den anledningen jag ville ut i dag trots att det snöade och blåste. Jag ville få lite dagsljus och en dos skog. Jag rullade upp mot Torvalla med mycket luft i däcken och en minipump i bakfickan. Lite pirrig över ännu en vinterpremiär. Jag visste att det skulle kännas vinglig på stigarna och ta ett tag innan jag inte ramlade var och varannan meter. Det skulle också vara tungt i nysnön och de ännu inte stenhårda stigarna. Men det skulle bli kul.

När jag kom upp till skoterleden som skulle ta mig till de första stigarna tog jag ur så mycket luft att jag nästan kunde känna fälgen när jag tryckte på däcket med handen. Lågt lufttryck är nyckeln till att ta sig fram på snö. Viktigt att komma i håg eftersom det är lätt att gräva ned däcken om de är för hårda och lederna blir svåra att ta sig fram på. Jag lyckades pricka in ett bra tryck och trampade mot Spikbodarna.

Det var trots snöfall och nypreppade leder fina förhållanden och jag tog mig fram i sakta mak. Tänkte att det är bra att jag inte tänker mil eller distans när jag tränar utan tid. Det är lätt att bli kmäckt annars när man tagit sig fem kilometer på 40 minuter. Jag springer om mig själv med hästlängder.

När klockan närmade sig en timme vände jag hemåt samma väg som jag kommit. Jag var trött i benen av den tunga cyklingen men glad i själen över att få vara ute i snön. När jag kom ut på vägen och bara hade transport kvar pumpade jag upp däcken för att det skulle rulla lättare på asfalten.

Jag kom hem strax före klockan slog över på två timmar och kände mig nöjd. Ett bra distanspass till handlingen och skönt för kroppen att vila från skidåkning. Den är lite mör efter säsongens första tre pass.

5

Leave a comment

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: