Fjällöpning gör mig hög på livet

Sent i går kväll, efter en lång eftermiddag i bil passade jag på att prova mina nya skor på fjället. Hasse ville fiska vid Varggranstjärnen. Jag packade ned torrt ombyte, kollade kartan. En liten tur till Björnrikestugan kändes lagom dagen efter ett långlopp.

Regnet hade avtagit när vi gick sista biten upp till Varggranstjärnen. Dimman låg däremot tät och bäddade in omgivningarna i en mjölkigt dis. Fuktigt men sagolikt vackert när jag tog leden mot Björnrikestugan. Helt nya marker för mig. Kanske galet att ge sig av själv vid 22-tiden när stenarna var hala som såpa men det gav en kick utav dess like. Hög på livet där i ensamheten med en ljungpipare som varnade sina ungar när jag sprang förbi. Ett par ripor som flög upp bredvid mig. Annars alldeles tyst bortsett från min andning.

Fötter som hittade sin väg över stenar och ljung. Ben som var oförskämt pigga och en känsla av att kunna springa hur långt som helst. Ingen känsla av att vara rädd som jag brukar när jag är ensam så här i ingenstans.

Tänkte där jag sprang att det här är varför jag tränar. För att uppleva saker och utvecklas. För ett år sedan hade jag inte kunnat springa, för flera år sedan hade inte min kondition räckt till. Jag gillar att tävla och att presssa mig själv i tuffa intervaller. Men den riktiga kärleken ligger i att få uppleva fjället, på cykel, i vandrarkängor eller så här i löparskor. Det är för mig att vara hög på livet.