Fjällöpningen och vaden

Jag har kommit i gång att jogga igen. Efter ett långt uppehåll på grund av småkrämpor i knän och fötter smög jag i gång med korta pass. Senaste veckorna har jag nyttjat en friskvårdstimme i veckan med att jogga. I lugnt tempo och för att vänja kroppen. Det har känts lättare för varje gång. Längtat efter att få springa på fjället igen, på stigarna och lederna runt stugan. Hemma i torvallaskogarna på de stigar jag cyklar.

Så i lördags åkte jag förväntansfull upp på Storhogna. Jag hade letat fram Hasses löparväst, sett ut en runda, en favorit som skulle ta strax över en timme. Jag skulle bara fokusera på att njuta till max och inte alls bry mig om hur långsamt eller fort det skulle gå och inte heller tveka att gå där det var brant. Det skulle bli ett litet avbrott i vårt altanbyggande medan Hasse mätte och ordnade sånt som jag inte kunde.

I 3 km joggade jag hög på livet. Omgiven av ett fjäll som brann i röda och gula toner. Gråvädret med regn i luften förstärkte det oerhört fina höstfjället. Det var blött efter en dag av skurar och halt bland stenarna. Men jag tog det försiktigt. Tänkte lyckligt att jag äntligen kunde springa helt utan några krämpor. Bara på lätta fötter.

Sedan sved det till i höger vad. Fan tänkte jag. Trampade jag snett? Nej. Bara satte foten på en sten där det gick lite uppför. Jag stannade till och funderade på det var kramp. Jag varvade gång och jogg med en liten stelhet i vaden. Kände mig lite villrådig och dum, eller snarare envis som jag kan vara fortsatte jag att jogga. Tänkte att det skulle ta sån tid att gå tillbaka den vägen som jag kommit. Smärtan släppte efter en stund och jag kunde nästan obehindrat jogga de återstående 5 km till bilen med några korta gång och fototstopp.

Väl hemma i stugan kunde jag inte gå. Vaden ömmade. Livrädd nästan gråtfärdig över att något gått sönder satt jag högt med benet och Hasse lindade det som jag läst mig till att man ska. Visserligen direkt när det hände men jag hade ju fullt upp att springa hem. I går var det lite bättre och jag kunde bygga altan och var ändå rörlig i benet.

Hemma i stan tejpade Hasse vaden efter att jag googlat fram något som internet tyckte skulle hjälpa. I dag har jag promenerat och cyklat utan problem. Det är lite stelt att gå men det släpper och ingen smärta om jag tar i och trycker watt stående. Men springa, det får jag nog vänta med.

Elna skrev på insta i dag att uppehåll från tung styrka känns som 40 plus. Kan bara hålla med, att göra uppehåll i löpningen, komma i gång och tro att fjällöpning är lika lätt som förr…är inte det om man passerat en bra bit över 40.

Eller så hade jag bara en väldig otur. Och vader läker. Och så var det trots allt himla fint att få springa fjäll igen. Även om det varade i några kilometer bara!