Four Horsemen – ett rejält distanspass

Det finns legendariska rutter i Zwift. De är de där långa rutterna med galet mycket klättring. Som tar några timmar och som kräver pannben (och härdiga sittben). En av dessa rutter är Four Horsemen. Den har funnits länge och var då den rutt som täckte det mesta av Watopias vägar. Efter expansion efter expansion har det tillkommit fler världar, fler utmanade rutter och klättringar. Men Four Horsemen har fortsatt att locka mig. Det har varit något som jag velat göra men inte tagit mig för. Dels för att långa pass på trainern är tufft och bansträckningen har skrämt mig lite.

Själva rutten är inte den längsta och i landsvägsammanhang om man pratar om distansträning rätt kort med sina 89,3 km. Men lägger man till 2109 höjdmeter (den ska visst vara på 2111 men jag kanske genade någonstans) tar den tid och kommer garanterat att kännas. Fyra klättringar ska avverkas med en bonusklättring i slutet som inte riktigt framkom i beskrivningen.

På juldagen var det tänkt att jag skulle köra ett 3-timmars zwiftpass med några tjejer från Team Swedish Zwifters men det körde i hop sig. Jag blev lite frustrerad för distanspass är det som jag måste få in mer av i träningen. Men det blir inte av. I stället för de planerade 3 timmarna med ca 1500 höjdmeter med sällskap bestämde jag mig för att soloköra Four Horsemen. Grannarna var inte hemma, vi skulle inte göra något alls på dagen, ute töade det och var plusgrader och blåst. Perfekt för att sitta inomhus och inte riskera att trötta ut grannarna med surr från trainern.

Jag googlade för att hitta ungefärlig tid det skulle ta om jag snittade runt 2,5 watt/kg. Det är där jag hamnar om jag kör längre distanspass i Zwift. Runt 3,5 timmar skrev någon och det lät hanterbart. Jag hade trott att det kanske skulle ta runt 4,5 timme. Tiden i backar skulle bli lång och en stor utmaning. Zwift styr trainern och är det uppför känns det också som det. Det blir dock mer statiskt än utomhus och de där korta små vilopauserna när man frihjular lite finns inte på samma sätt.

Efter långfrukost och ett par koppar kaffe gjorde jag mig i ordning. Laddade upp med kakor, clementin och flapjack och tog mina bästa cykelbyxor. De där som tål flest timmarna på trainern. Jag hade några poddar att lyssna i kapp så tiden skulle nog gå ganska fort ändå.

Och visst gick tiden fort. Jag hade fyra backar att räkna med varav av den första kom redan efter par kilometer. En enkel på några minuter och som gav bra uppvärmning inför nästa som skulle ta runt en halvtimme. Däremellan transport på böljande vägar. Jag var pepp. Lyssnade på podd och skalade min clementin. Den skulle få vara lite morot i alpens serpentinkurvor.

Andra backen tog 28 minuter, den som heter Epic Kom, en ändå rätt trevlig solid klättring där det är lätt att hitta rätt kadens och flyt. Jag tänkte på hur roligt det skulle vara att få göra såna här klättringar på riktigt utomhus. Tänkte att när vi åker till Schweiz i sommar ska jag göra en rejäl klättring på Orbean.

När de där 28 minuterna hade gått firade jag lite för tidigt. Vad jag hade glömt var att den allra brantaste delen återstod. Den upp till radiotornet. 8 minuter av mer klättring med snitt runt 13%. Väl uppe firade jag med en kaka och rullade ned mot den sista längsta klättringen. Den som med all säkerhet skulle ta över timmen. Jag kände mig ganska pigg och såg till att byta position för händerna och stå med jämna mellanrum.

Så kom den, kronan på verket, Alpe du Zwit, en replika av den mytomspunna Alpe d,huez. 22 serpentiner,12,4 km klättring där det inte finns någon vila alls. Jag hade mina clementinklyftor och min flapjack och gott självförtroende. Jag matade på i ett jämt och inte så ansträngande tempo. Fick någon liten svacka efter ett par serpentiner men hämtade igen det. Tappade det sedan mot slutet. När det återstod fem serpentiner kändes den där iden att klättra riktiga alper nästa sommar som en väldigt dålig ide. På Obean ska man åka utför.

Jag kämpande mot trötta ben och ett pannben som blev allt svagare. Räknade ned serpentinerna, åt clementin och flapjack och funderade på varför jag gjorde såna här saker. Det började kännas i sittbenen och ryggen. Stelt och monotont. Hasse var in och peppade mig med jämna mellanrum. Att jag skulle ge upp var inget alternativ.

Efter 66 minuters idogt trampande nådde jag toppen och kunde rulla utför. Jag passade på att spinna ur benen lite på lätta växlar varvat med att vila. Åt lite mera bar och förberedde mig för de sista milen.

De var inte enkla, långsamma på grus och med klättringar som sög det allra sista ur benen. Den sista milen var vedervärdig och jag var hungrig. Kände doften av revbensspjäll från köket. De sista kilometrarna gick på ren tjur. Snart skulle det vara över!

Så rullade jag över mållinjen och hade klarat den där rutten jag tänkt på i så många år och haft respekt för. Den som jag känt att jag någon gång måste göra. Jag klappade mig axeln, både över att ha tagit mig runt och hållit mig till min plan att inte gå ut för hårt. Däremot hade jag behövt äta mer frukost och petat i mig lite mer energi under tiden. Efteråt blev jag så illamående och skakis att jag fick lägga mig en stund och äta i små små tuggor innan kroppen var på gång igen.

Varför gör jag sånt här? Dels för att jag tycker om att utmana mig och gillar att få gräva djupt. Gillar känslan efteråt när kroppen är härligt trött och man är nöjd över man gjort. Men också för att jag utmanat mig själv att cykla 15 mil fatbike om en månad ungefär. Jag ligger långt efter sett till distansträning och framförallt cykling ute. Jag behöver få in tid på kontot så att kroppen vänjer sig att hålla på länge.

Så dessa timmar var en bra bit på väg i allafall!