Från lerig höst till vårpremiär på smala hjul

Nu är den här. Våren och landsvägssäsongen. Precis om alla andra sju tidigare vårar pirrade det i magen av cykla på smala hjul. Det är något speciellt med första landsvägsturen, det går inte att komma i från. Vägarna är fortfarande grusiga, det kyler lite i svackor och när solen går ned. Landskapet är så där brunt och kvällssolen magisk när den går ned bakom fjällen. De som långt in i juni är vita. Det är lycka när händerna får vila på bromshandtaget och växlarna är lätta. När det svider till lite i benen i uppförsbackarna och fartvinden brusar i öronen utför. Det ger en försmak om ljumma sommarkvällar och långa dagar i sadeln när det är som allra grönast. Just i det här ögonblicket finns ingen tanke på mjölksyretuffa pass när benen är som gråsuggor och motvinden suger ur all kraft ur kroppen. Inte heller när backarna känns långa och oövervinneliga och jag vill slänga cykeln i diket. För det vill jag emellanåt under sommaren. Nej det är bara ren cykelglädje. Som i går. Premiär runt Kännåsen. 3,2 mil i lugnt tempo. Ett skönt sätt att få lite genomströmning i kroppen efter helgens skidåkning. Att inte höra dubb smattra mot asfalten utan bara ett mjukt surr från hjulen. Cykellycka i strax över en timme.

Jag tänkte där på cykeln över vintern som gått. Det var inte cykelpremiär i går. Inte som förr om åren. Jag nådde ju mitt mål att cykla hela vintern och det har varit en häftig resa. En resa jag sammanfattar i bilder. Från lerig höst till det rosa ljuset i mars och första stigcyklingen i april och fram till i går, premiär på smala hjul. Vilken cykelvinter det har varit!

Det var inte så tokigt att cykla på vintern på ändå. Det var så mycket roligare än att sitta inne i vardagsrummet och nöta trainer och längta ut. Varför har jag inte gjort det här tidigare om åren?