Från min bucketlist och sinnessjukt starka ben

Det var nästan pinsamt längesedan som jag tog ut min racer. Tre pass har jag kört på den i sommar. Inte mycket att skryta med. Jag har blivit en solskenscyklist av ragn när det kommer till landsvägscykling. Nu när mtb:n är på service hade jag inget val. Dessutom var det visst sommar i dag. Den bästa dagen på året. Perfekt för att prova att bocka av en punkt på min bucketlist, nämligen att cykla upp till Frösötornet via usiktsvägen. Låter inte så svårt men det är det. Jag har klarat det på mtb. Gjort ett par tappra försök genom åren på racer men har fått kryssa, gå och gett upp. Det är så att jag har en rätt tung utväxling på racern. Backen är brant. Jobbigt brant. Nu även med förädiskt grus i svängarna.

Jag fick gå på lättaste växeln redan efter 20-30 meter och att sitta ned var inte att tänka på. Stå upp och mata är inte min starka sida. Men upp skulle jag även om det bitvis var med en ångestkänsla när det kändes som jag inte kunde trycka till något mer. Min snabbaste tid upp för den backen gjorde jag i höstas när jag skulle slå min chefs tid. Då trampade jag upp på 2,38. I dag var inte ambitionen att slå det. Men det var vad jag gjorde. Pustade min tid ganska mycket. Nytt pers på 2:16. Se där.

Nästa planerade självplågeri och ambition att sno min egen QOM var Härkebacken. Den där bitterljuva backen som suger ur allt ur ett par ben. Nu skulle min tid krossas. Så jag slet. Ett par meter före Hasse tills han smet om mig strax efter infarten till sommarhagen. Då tände jag till. Karln har legat bakom och så helt plötsligt och lika fräckt bara går om. Strax innan toppen kom jag om! Hehe. Sedan höll jag på att kräkas, på riktigt. Tänkte att det skulle väl vara självaste den om jag inte var någon sekund snabbare.

Vi rullade hem med möra och trötta ben. 1 timmes riktigt bra träning och en bra känsla i benen. Väl hemma var jag snabb att ladda upp passet på Strava och studsade lite när jag putsat min tid upp för Härke med 56 sekunder. Något har uppenbarligen hänt med mina ben. Så här sinnessjukt stark uppför har jag aldrig varit. Det bara surrar i benen när jag trycker på. En känsla av krut. Upplevde det på Grenserittet. Lite som att gasa med bilen. Jag bevisade också för mig själv att man inte behöver vara av flugvikt för att vara snabb uppför. Det är så mycket snack om vikt och backar och lätta cyklister. Jag skiter fullständigt i det. För nu har jag fixat ett par rejält starka ben som tar hela mig upp i hög fart! Det firar vi med en bild jag sms:ade dottern som dog skrattdöden. Förstår inte riktigt varför.

Väntar ni på en racereport från Grenserittet? Den kommer i morgon. Till lunch så se till att ha lite tid över!