Fredagsdistansen och budapeststubben

Fredag och ledig dag. En hel dag att cykla så länge jag ville i dagsljus. Jag var pepp och tittade ut en bra rutt mot Brunflo. Med hjälp av strava hittade jag stigar som jag aldrig cyklat. Jag skulle ta dem och sedan åka med till Bike Parken för att hoppträna litegrann.

I går följde jag med på en runda tillsammans med happykompisar. En sån hederlig vi kör ganska lugnt men menar egentligen att det går undan på stig. Såna turer har jag längtat efter och behöver för att verkligen ta i. Och det fick jag göra i går kväll. Jag hängde aldrig löst men fick jobba hårt.

Den turen kändes i benen i morse när jag rullade mot Brunflo i lätt medvind. Första 2,5 timmarna hade jag ändå ganska bra med ork. Snurrade runt på fina stigar, tryckte på i bland och körde lugnt i bland. Det skulle ju trots allt vara ett distanspass.

När jag kände mig nöjd och fått lite regn över mig rullade jag ned till bike parken och åt min banan. Funderade på varför jag inte lagt ned mer energi. Det skulle ju trots allt bli runt 4 timmar.

När jag hoppat en bra stund kände jag mig plötsligt matt. Ni vet när alltså energi rinner ur en och armarna blir tunga. Energibrist såklart och jag hade inte mycket batteri kvar i telefonen för att våga blippa på macken. För en urladdad telefon ett par mil hemifrån är ingen bra idé.

Jag följde ändå min plan att ta några stigar till på vägen hem. I snigelfart trampade jag mot Östersund. Längtade varma mackor och något med mycket grädde. Benen var tunga och stigarna mjuka och kärva.

När jag fick lite skön höstsol i Ope kom energin tillbaka så pass att jag kunde få upp lite fart. Och när jag passerade jobbet kändes det som jag kunde ta mig hem. 2 km klarar man. Dessutom hade jag 4 % batteri kvar och kunde köpa två budapeststubbebitar! Lycka i sin renaste form när man gått in i väggen. Hade telefonen varit helt död hade jag troligen gråtit där inne på konditoriet.

Jag är nöjd över de fyra timmar jag skrapade i hop i dag. Kroppen är inte riktigt van distanser i den här klassen nu och än mindre distanspass med ryck. Så fick jag också ett par fina stigar att åka igen och massor av luft under hjulen i hoppen!

Och världens godaste bakelse.