Fyra veckor kvar till fjällmaran – 20 km löparglädje på fjället

Det är bara 4 veckor kvar till årets upplaga av Vemdalen Fjällmaraton. Varken jag eller Hasse har om vi ska vara ärliga ägnat så mycket tid åt löpning i sommar. Inte så mycket tid som vi borde. För hur som är en fjällmara långt och 44 km gör man inte bara så där.

Så den här helgen fick inte cyklarna följa med ned till stugan. Vi packade bara ned löparskor. Bestämde oss för att springa en längre runda vi sprang i fjol strax före maran. En runda med hälften av långa banan och hälften av stigar som inte längre används. Då kunde jag inte springa hela vägen eftersom mitt knä gjorde allt för ont. Nu i år mår knät bättre men jag har inte vågat springa långt och inte heller med någon fart att tala om bortsett från ett pass för några veckor sedan när benen pinnande på i fin fart.

Vi tog med lite energi i våra löparyggsäckar och parkerade bilen vid Storhognas hotell. Gick första grusvägen upp mot hotellslingan och tog sedan sikte på Bräckvallen. I ett lugnt och fin tempo tassade vi i väg. I linne och shorts eftersom det för en gång skull var över 15 grader varmt.

Vi konstaterade att det regnat otroligt mycket den här sommaren. Myren mot Bräckvallen var ännu blötare än den brukar och stigen upp mot Medaftonshogna som alltid är torr hade bitvis små bäckar.

Vi fick sällskap av en nyfiken ensam ren på väg upp mot Medaftonshogna och såg inte mindre än fyra ljungpipare. Det är lite av tjusning att tassa på fjället när man får se djur och höra fåglar.

Till skillnad från förra året visste vi på ett ungefär hur vi skulle hitta den gamla leden som rundar Medaftonshogna och går på skrå ned mot Bräckvallen. Vi använde calazoappen i telefonen för att se om vi var på rätt spår med hjälp av GPS:en. Den här gången gjorde vi ingen avstickare till den lilla stugan som ligger precis på kanten av Oxsjöfjället.

Vi rullade utför mot Bräckvallen genom fin fjällbjörkskog och över blöt fäbodstig innan vi nådde Bräckvallens fäbod. Där passade vi på att sitta en stund i gräset i solskenet och fylla på lite energi för de sista 5 km hem. Den här gången var det folk på vallen, troligen de som buförde kor förra helgen när vi var på till Stor-Kvällshögen.

Lite stela och trötta i benen joggade vi sista biten tillbaka till bilen och skarvade rundan med ett varv på hotellslingan för att få i hop 20 km. Sommarens längsta löprunda och ett kvitto på att fjällmaran kommer att bli genomförbart även det här året. Jag får fortfarande tejpa knät och ryggen protesterar lite när jag springer med ryggsäck men orken finns där och även om benen är lite ovana att springa levererar de. Fantastiskt egentligen hur mycket kroppen klarar. Det är jag oerhört tacksam för!