Glädjen i att kunna springa lite

Efter blötsnö en hel dag kommer solsken på eftermiddagen.

Jag löptränade lite i högstadiet och när dottern var i två-treårsåldern och ett par år framåt. Efter en skidolycka 2005 trasades mitt knä sönder och att springa gick inte. När jag träffade Hasse sprang han en hel del och var en inbiten. Jag provade lite att springa då men med blandat resultat. I bland gick det och i bland inte alls. Men jag gav mig tusan på att genomföra en svensk klassiker även om 3 mil kändes omöjligt utan smärta.
Men det gick ändå skapligt även om träningen gick sakta framåt med några bakslag. Att dessutom försöka få min kropp att både kunna cykla och springa var inte lätt.

Efter Lidingöloppet 2011 var mitt knä sämre än på många år. Jag ville väl inte inse det riktigt. Fortsatte att springa lite då och då med smärta som följd. Genomförde två tjurrus men fick avstå i höstas i risk att förstöra knät ännu mer.

På mjukt underlag som fjäll och stig fungerar det allra bäst. Runt 7-8 km innan det börjar smärta. Jag vill så gärna springa mer. Utforska alla fina stigar och leder vi har här i Storhogna. Göra löpningen till en regelbundenhet i min träning. Utan några ambitioner eller för att ställa upp i lopp. Löpning är enkelt och okomplicerat. Ett par skor och träningskläder.

I vinter har jag ju skejtat en hel del. I början påfrestade det mitt knä. Det räckte i bland med att jag gjorde ett lite för långt skär för att den där dra-ut-gummisnoddseffekten som jag dras med sedan 2005. Så har det även varit när jag åkt klassiskt på vintern. Nu framåt vårkanten har knät bara gjort sig till känna om det varit isigt och jag halkat lite.

Hasse hade i sitt tidigare löparliv sprungit en runda från stugområdet upp i Sångbäcken och tillbaka. ”Den är jobbig som fan, åt båda hållen” beskrev han den. Jo jag vet. Jag har cyklat den några gånger. Men det finns för tillfället inte så många andra alternativ om man inte enbart ska springa asfalt. Det om något är inte vad jag ska göra. Grusväg hellre. Jag var riktigt pepp i går att springa. Längtade tills i dag. Men det kom in blötsnö och en decimeter slask på vägarna här. Vi drog
därför ut på den tänkta löpningen fram till i eftermiddagen och trodde inte att det skulle bli något av det när det
plötsligt sprack upp och blev finväder igen.

Så vi tog den där rundan. Åt rätt håll bilmässigt sätt. Lång slakmota på 2 km och sedan plattlöpning innan en brant utförsbacke ned mot vår stuga. 5,27 km dörr till dörr. Lite asfalt, en kilometer eller så. Det fick fungera helt enkelt tänkte jag.

Mitt första försök att ta en bild springades gick ju riktigt bra. Inte minsta skakigt.

Vår på fjällvis.

Hur gick det då? Helt okej. Inte smärtfritt. Efter en kilometer kändes knät men gjorde inte ondare och efter 4 km började smärtan slappa. Det gick inte fort. Vi tassade mest eftersom det mest var uppför. Får jag bara hålla mig där det är lite mjukare gör det mindre ont. Rent puls- och orkesmässigt hade jag kunnat fortsätta en timme till men jag vågar inte riktigt ännu. Smyga i gång och succesivt öka är det jag för göra och förlika mig med att jag nog inte kan springa rena långpass. Likaväl att det kanske inte går och ge upp helt och hållet. Men glädjen över att fixa en halvmil utan att halta efteråt är stor. Större än ni anar.


Så vi håller tummarna att det kanske går åt rätt håll och all skidåkning har gett mig starkare muskler kring knät. Ok?