Global Fat Viking 2023

Även om pandemin är över och de allra flesta loppen har återgått till att vara fysiska finns det fortfarande kvar hemmavarianter. Just hemmavarianter av lopp gillade jag mycket under de där åren av restriktioner och få cykelturer med andra. Det blev trots allt en social grej och roligt att få dela med sig och ta del av andras lopp, göra små uppdrag och känna att man var en del av något större trots allt.

Global Fat Viking är ett sånt lopp som har körts digitalt i tre år. Tidigare har det gått av stapeln i Norska Gelio och är en riktig utmaning utöver det vanliga.Kyla, stora snömängder, många många mil på fatbike och ett lopp där man själv får stå för både service och depåstopp. Det har lockat mig tidigare men jag har inte kunna motivera mig att åka så långt när jag inte riktigt art redo för att köra den längsta sträckan på 15 mil. Att åka för den kortare på 5 mil har inte varit görbart.

I fjol körde jag hemmavarianten för första gången och fick en helt fantastisk dag. Jag minns att solen sken och det var lite vårvinterkänsla redan i januari. Det låg ett tunt täcke snö på Locknejsön och Storsjön den dagen bjöd verkligen på fatbikepropaganda. Jag valde tt köra 50 km och valde att ta hela den sträckan på en dag. Det fina med loppet är att man har en helg på sig att samla i hop milen, oavsett om et handlar om 50, 100 eller 150 km. Dagen efter var rejält blåsigt så jag hade alt rätt dag.

I år hade jag en tanke om att köra 10 mil på en dag. Hade lagt upp en liten plan och kände mig pepp på en rejäl utmaning. För milen rullar inte undan snabbt om man väljer att köra fatbike på vinterstigar och skoterleder. Men jag landade till slut i att 50 km skulle räcka gott och väl. Jag ville åka lite skidor under helgen och behövde också vila lite.

Jag och min vän Erika bestämde oss för att köra tillsammans, precis som vi gjort året innan. Vi spikade söndag och bestämde att vi skulle grilla korv efter någon mil och mestadels trampa skoterleder. Under veckan började det töa och vädret såg inte så lovande ut. Men töväder och påfrysning igen gjorde skoterlederna hårda och fina.

Jag trampade ut till Brunflo och mötte upp henne och Claes. Vi gjorde sedan en repris på fjolårets runda bortsett från någon mil på Storsjön. Vädret var inte så trevligt. Tempen låg runt nollan och det blåste en liten envis vind som kändes fuktig och kylde ända in på benen. Emellanåt snöade det stora tysta flingor och solen nådde inte fram. Men det gör inte så mycket när man har sällskap. Tiden rinner i väg och det känns alltid lite bättre att få komma hem efter ett pass med tjurigt väder.

Vi pausade både för snabbfika vid Slåttertjärn och sedan för korv och kaffe vid Brunflo Bikepark där Hasse tänt upp grillen. Jag bytte underställströja och tog ett par tjockare vantar. Skönt efter nästan tre timmar ute och någon timme till på cykeln.

Erika och Claes tog sällskap med mig mot stan via skoterleder. Erika skulle få i hop sina fem mil och jag mina. Nästan vid Torvalla industriområde vände de hemåt. Erika hade gjort lite mer än 8 km på fredagen redan. Jag själv hade en bit kvar och vek upp på vinterrundan innan jag tog gångvägar och en stig i Mumindalen innan jag rullade in på gården med 5 mil på klockan och nästan 4.5 timme cykeltid. För fort går det inte på fatbike som sagt!

Det blev det längsta distanspasset på cykel på mycket länge och jag kände mig pigg och stark. En fin känsla och ett kvitto på att träningen även om den är lite spretig ändå ger resultat.

Nästa år, förutsatt att det blir en hemmavariant igen ska jag sikta på de där 10 milen och göra de i ett sträck! Vi bestämmer det.