Happymorningride i ett höstigt Östersund

Strax efter fem ringde klockan i morse. Det kändes nästan som jag precis lagt huvudet på kudden efter en torsdagskväll på berget. En sista kväll med liftburen cykling och alldeles för sent kvällsfika i stället för middag. Lite förvirrad efter att ha drömt om att min cykel ramlat ned från nattygsbordet och gått i bitar.

Jag hade lagt fram cykelkläderna och tittade för säkerhets skull på termometern i köket. 12 grader varmt och armvärmare skulle räcka. Ute var det fortfarande ganska mörkt och jag funderade om jag kanske skulle ha laddat lamporna ändå. Fortfarande förvirrad och tänkte at det kanske inte blir mörkare, att det borde bli ljusare och att jag skulle klara mig utan lampor i dag i alla fall.

Jag var så tidigt uppe att jag fick vänta en stund i soffan innan jag rullade ned till Hotell Östersund för att möta upp de andra. Lämnade min väska och lås i bagagerummet, köpte frukost för att slippa köa efteråt och funderade på om mina ben skulle orka. Jag vet ju att morogncyking är ett lotteri. Ena gången är jag stark som en oxe och har spärtiga ben och en annan gång kommer kroppen inte i gång förens vi är tillbaka på hotellet.

I dag är benen ändå överraskande pigga och jag trampar upp med ganska låg puls till Frösötornet. Vi ska köra Vänner av ordning, en serie roliga rotiga stigar på Östberget. Det är ett otrligt vackert morgonljus över Frösön. Ett ljus som gör skogen gulfärgad. Det är slirigt och halt på rötterna som i går var torra och lätta att ta sig över. Cykelns framhjul slinter i bland och jag får vara på hugget. Parera och se till att ta rötterna rakt över. Jag säger till Björn bakom mig att jag itne förstår arför jag inte tog mig på knäskydden.

Jag kör ändå bra, litar på cykeln och ler stort när vi så småningom landar nere i ett bostadsområde. Vi tar en stig till innan vi rullar mot stan och hotellet för frukost. Nere vid båthamnen efter strandvägen badar morgonen i det där gula vackra ljuset och jag trycker av en serie bilder på vännerna framför mig. Det är höst i Östersund nu.

Jag är hungrig, så där att det gör lite ont i magen och förstår att det är gårdagens alldeles för snåla middag som gör sig påmind. Vi rullar in till hotellet och jag stänger av klockan. En timmes skönt rull och så en stor frukost. Sitter i lugn och ro. Jag får rulla hem sedan och sova om jag vill. Jag är ju ledig. Knäppt ändå tänker jag. Att jag kliver upp så tidigt en ledig fredag när jag sova ut och cykla en hel dag om jag vill.

Men jag har saknat de här sociala turerna något enormt. Saknat morgoncyklingen när kroppen helst vill sova men mår så bra efteråt. Den här morgoncyklingen som startade för fem år sedan och fortfarande lever i allra högsta grad.