Happymorningride igen!

Förr om åren missade jag sällan en happymorningride. Fredagarnas tidiga mornar cykling och frukost var veckans bästa och jag nyttjade min friskvårdstimme för att hinna. Jag kom ofta trött, nöjd och glad tillbaka på jobbet. Sprang igenom duschen på jobbet innan telefontiden startade vid halv nio. Jag var oftast så mätt vid halvtiofikat att jag knappt fick i mig kaffe ens. Piggheten efter cyklingen höll sig tills efter lunch. Då kändes det att jag klivit upp tidigt (och oftast haft svårt att somna innan) och jag gäspade mig igenom eftermiddagen. Men det var värt det och under den mörka blöta hösten eller riktigt kalla vinterdagarna var det enda motivationen att komma ut och cykla. Sällskap och frukost efteråt kunde ta mig igenom vad som helst.

Det var intressant hur kroppen anpassade sig till hård cykling tidigt på morgonen och på tom mage. Den allra första gången vi körde en happyride skrek kroppen efter mat. Jag orkade inte trycka på och var helt slut efteråt. Jag testade sedan med en kopp kaffe innan jag cyklade i väg. Det resulterade i en väldigt orolig mage. Jag testade också att äta lite innan och det fungerade okej men blev sällan av eftersom jag inte kom ur sängen innan det var dags att ge sig av. Men allt eftersom kändes det bättre även om form och ork var ett lotteri så tidigt på morgonen.

Sist jag körde en happyride, om jag minns rätt någon gång under sensommaren väggade jag på hygget i Böle. Jag var seg efter mycket utförscykling och tempot ut från stan till Vallsundsbron var högt. Jag hade dessutom fått skynda mig hemifrån för att hinna, ungefär 22 minuters hård uppvärmning. Jag körde på rött upp för bron och försökte oberörd ut. Kämpande uppför backen till hyggen medan de andra liksom lätt trippade upp. Där uppe tänkte jag faktiskt ringa Hasse och be om skjuts hem. Men efter cykling utförs kändes det bättre- tills vi skulle hem igen och jag tappade hela gruppen på bron och fick cykla ensam tillbaka till frukosten.

Men hursomhelst var det dags för happyride igen i morse. Jag hade klickat i att jag skulle komma och bestämt mig för att göra ett ärligt försök att ta mig upp. Jag var superpepp och var så pass tidigt uppe att jag satt i soffan i cykelkläder och stickade för att få tiden att gå (?!) Jag hade lagt fram allting i går kväll och laddat pannlamporna. Nu skulle det minsann cyklas.

Jag hade lite lätt medvind in till stan och kände att jag satt lite lågt men kände att jag inte riktigt hade tid att stanna och fixa det. Jag kom till samlingen i god tid och kunde höja sadeln lite. Jag kände att jag var seg i kroppen och skulle med all sannolikhet få slita.

Vi åkte ut på Frösön och när det började gå uppför längs med berget hade jag ingenting att sätta emot. Medan de andra småpratade med varandra försökte jag tänka snälla tankar och att det är så här i bland men jag kippade efter luft. Det hjälpte och när det väl blev stig, utför eller någorlunda platt kunde jag hänga på. Det var superjobbigt men samtidigt roligt att få cykla med de andra, få surra och åka stigar jag inte åkt på länge. En timme går ju fort och det var en lättnad att få svänga in vid hotellet och låsa fast cykeln. Jag hade inte väggat helt och behövde inte cykla ensam tillbaka.

Dessutom fick jag skratta så mycket vid frukosten att det kändes i magmusklerna och må-gott-kontot blev påfyllt! Jag cyklade hem i långsam takt och tänkte att mornar som dessa var precis det som gjorde att jag var med fredag efter fredag. Jag tänkte att det är det här jag behöver, att få jaga andra, få hänga lite folk och sen känna att det går bättre för varje gång.

Jag ska försöka att få in rutin på det här igen även om det är svårt att kliva upp så tidigt en ledig dag. Men som jag alltid tänkt och skrivit så många gånger är det värt det när jag väl kommer i väg!