Helenas killer eller en blandad kompott till intervaller

Ni som läser Hasses blogg fick ju hans veckolista i förrgår. Om saker han såg framemot den här veckan. Bortsett från mysiga saker som tv-häng, finkaffe i soffan och god middag längtade karln efter intervallpass. Det som han planerat in i går. Tisdagsintervall. Eftersom jag gärna vill ha träningssällskap och i synnerhet hans sällskap så meddelade jag att jag gärna hängde med. Inte för att köra cykelintervaller utan stakintervaller. Efter helgens misärkänsla i överkroppen ville jag mentalt känna mig stark och öva lite stakteknik.

Som alltid inför ett intervallpass blir jag lite lätt överpepp och funderar fram och tillbaka på vilken sorts intervall jag ska köra. Vilken musik som passar bäst och ser till att klockan är välladdad. Dessutom roar jag mig med att lägga in det tänkta passet i klockan så att den piper och räknar ned. Allt för att jag bara ska kunna fokusera på att utföra det tänkta passet.

Jag valde mellan att köra en variant av blandade intervaller i olika intensitet, från tröskel till maxansträngning som jag körde både i stakmaskinen och på trainer i vintras och enkla tvåhundringar. Eftersom jag inte var säker om stakmaskinen var lagad sedan sist när displayen inte gick att ställa in eller ens kom i gång direkt bestämde jag mig för de där blandade intervallerna. Vilka även Hasse hade valt ut att köra på spinningcykeln. Han hade till och med skrivit ut dem och gett dem ett nytt namn. ”Helenas killer”. Lite mer tufft än blandad kompott måste jag säga.

Efter middagen började jag vela lite grann. Fick en släng av dåligt samvete över att jag inte cyklar mer. Fick efter det en släng av dåligt samvete över att jag inte har tränat mer stakning.

Det blev stakmaskin. Den som de har flyttat ut i gymmet och nu står när en benmaskin. Lite obekvämt att stå så nära och frusta i örat på den som för tillfället sitter där. Ljudet av stakmaskinen kanske gör någon lite uppretad, speciellt i 52 minuter som passet tog i går.

Nåväl. Det gick över förväntan och den här formen av intervallpass är faktiskt ganska roligt. Det börjar lite lugnt med tröskel sedan ökas intensiteten i takt med att själva intervalltiden minskas för att avslutas med 15 sekunder på max sex gånger. Man blir trött.

Jag lyckades fint att hålla mig i de tänkta pulszonerna i går bortsett från de sista 15 sekundersintervallerna som är lite för korta för att skjuta upp pulsen till så nära max det går. Pulsen kommer ifatt lagom till vilan.

Vilket är ditt favoritintervallpass? Berätta så får jag lite nytt att testa nästa gång!