Helgen som gick!

Det har varit en helg med kasst väder rent ut sagt. Ett sånt där kallt, blåsigt och tjurigt höstväder. Hade det bara varit lite kallare hade det med stor sannolikhet snöat och blivit slaskigt. Höstväder för att kura inomhus om man inte hade bestämt att cykla tillsammans med andra.

I fredags åkte jag och Hasse ut till Brunflo Bikepark en stund på eftermiddagen. Jag ville hoppträna lite och passa på innan blåsten och regnet skulle komma. Hasse ville knäppa upp en rulle film (jodå, en filmrulle, han fotar mycket analogt) och fota lite när jag hoppade. Jag åkte upp ned för hopplinjen och det kändes bra. Jag är bekväm i hoppen numer och känner mig stolt över att jag faktiskt kan få luft under hjulen och stolt över att jag inte gett upp. Timmarna som jag övat är många och jag minns fortfarande hur svårt var i början och hur mycket hjärnspöken jag haft.

I lördags ordnade Östersund cykelklubb en dag för oss medlemmar. I fjol höll vi till på berget och liften var öppen. I år hade arrangemanget flyttat ut till Böle. Jag hade tagit på mig att gudia en liten tur på utförslederna, en annan kille kör stigcykling och några tappra landsvägscyklister trotsade kyla och regn.

Jag hade varit pepp inför den här dagen och såg framemot att få hänga med lite klubbkompisar. Det skulle cyklas, ätas burgare och gå på clincic med bröderna Wallner och tävlas. Ett stravasegment hade gjorts dagen till ära och snabbaste dam och herre skulle utses.

När vi möttes upp vid parkeringen vid Böle skola var det uppehåll och till och med lite blå himmel. När vi väl rullat i väg och kört en stund fick vi regn på oss. Men det gjorde inte så mycket. Lederna blev bara roligare ju halare de blev och två timmar flög iväg.

Efter lunch stod clinicen på tur och jag frös så jag hackade tänder. Bytte till torrt på överkroppen och ångrade att jag inte tagit med torra strumpor. I ösregn fick vi öva på kurvtagning,position på cykeln och prata hur man besiktigar leder och tänker på tävling. Efter de nästan två timmarna åkte jag en av Böles för dagens halaste leder med flyt och stort självförtroende. Det gick inte snabbt men jag kände mig inte som en tvål i tvålkopp och hade inte hjärtat i halsgropen. Dessutom hade jag haft så otroligt rolig trots att jag frös långt in i märgen.

Vi åkte hem strax efter tre, leriga och kalla. Duschade varmt, tvättade av cyklar och hängde i soffan resten av kvällen medan det ännu mer tjuriga höstvädret ven utanför fönstret. Jag sa till Hasse att jag aldrig hade kommit på tanken att cykla en dag som denna om det inte varit för klubbdagen! Tänk vad fint det är att vara en del av en cykelklubb igen.