Hopp på tomten och dropptankar

När vi kom till stugan i fredags föreslog jag att vi kanske kunde anlägga en egen liten stig på tomten. En liten stig bland småtallar, blåbärsris och granar. Bara en liten en att snurra omkring på. Hasse visste väl inte riktigt vad han skulle svara. Eh…tomten är inte så stor, det går åt mycket grus och tar tid. Lite så där dröjande svar från någon som inte vet om idén var på riktigt eller inte och inte ville såra mig som frågade. Troligtvis tänkte karln att herregud är hon på riktigt eller? Eller snarare skulle grannarna inte tro att hon var riktigt riktig. Du får springa upp en stig, fram och tillbaka höhö.

Jag förstår ju att det är svårt och kanske omöjligt att bygga en stig på tomten för den är ju inte direkt så stor och för grannarnas skull räcker vårt cykelnörderi rätt bra som det är. Som att vi släpar ut vårt hemmabyggda hopp som tillverkades förrförra sommaren ut på den allmänna vägen och sladdar märken i grusvägen. Bygger små bunny hop likt små kaninhinder och övar kurvteknik där Björkstigen möter Alvägen. Sedan nöter bakhjulsåkning upp till sophuset. Det kanske räcker för att inte reta gallfeber på dem.

Så någon egen stig blir det inte men däremot nöter vi vidare på vårt hopp och jag ska spika i hop ett större till nästa helg. För jag är fast beslutsam för att lära mig flyga likt humlan. Jag ska bli bra på att hoppa, jag ska cykla på bakhjulet och framförallt ska jag lära mig att hantera dropp igen. (Dropp är på svenska en avsats nedåt, till exempel en sten man tar sig utför och ned för) Jag skrev ju lite om bucketlisten häromdagen. I somras var det inget större problem egentligen men efter min lilla krasch törs jag inte längre. Jag blir stel och sätter i framhjulet i stället för att lyfta det och landa med lite fart. Med framhjulet först är det nästan mer regel än undantag att det går åt skogen.

Jag tänkte på det där efter att jag kört vårt lilla hopp i en halvtimme i lördags att det egentligen är samma sak. För de dropp jag är rädd för är inte särskilt mycket högre än vårt hopp. Jag tvekade inte en sekund att för varje gång ta mer fart och göra hoppet högre och längre. Tryckte i från och landade perfekt. Med kontroll och utan det där pickande harhjärtat. Precis så som jag ska göra på stigen, kanske inte med en tjurrusning i fart men trycka i från och lyfta lite på framhjulet. Landa som jag gör i hoppet. Det är inte farligare än så. Jag kör ju steniga utförsåkningar och klättrar uppför och över stenkanter och annat stök. Kanske är det bara så enkelt att stigen inte är lika slät som grusvägen och därför blir droppet otäckare, eller är det för att det heter dropp och inte hopp och ordet skrämmer mig? Jag vet inte. Men jag ska övervinna det. Vi säger så.