Hur en cykelpodd blir till

Det är så roligt att få lära sig något nytt. Häftigt att våga kliva ur sin komfortzon. Så har det varit med att börja podda. Det är läskigt att använda rösten i stället för det skrivna ordet. Men när det handlar om ett ämne som jag känner mig trygg i och har mycket kunskap är det lite lättare. Att jag dessutom gör det tillsammans med Elna som sitter på så otroligt mycket kunskap och kan förmedla det på ett sånt bra sätt gör det här resan till något riktigt roligt och framförallt utvecklande.

Inför det första avsnittet fick jag lära mig nya begrepp som poddhotell och att det inte är optimalt att lägga upp rena ljudfiler på sin eget webbhotell. För många lyssningar kan nämligen sluka allt för mycket av bandbredden. Jag har fått lära mig om ljudkvalitet och vikten av en bra mikrofon. Det sistnämnda fick vi veta redan när vi var i Åre förra året planerade det allra första. Därför köpte vi oss varsin Yeti Blue. En mikrofon som levererar mycket bra.

Vi har släppt fyra avsnitt nu. Vi är precis i uppstarten och nybörjare på alla sätt och vis. Vi har lyckats ta oss över många tekniska barriärer. Det som från början kändes som det allra svåraste. För prata kan vi. Men vi är lite varmare i kläderna. Har gjort många tabbar i början och lärt oss av det. Vi har haft tekniska bekymmer som vi tagit oss igenom men ändå sytt i hop det å ett bra sätt. Det fina är att vi har mycket kvar att lära. Mycket som vi kan förfina och utveckla.

Hur gör vi podden?

Frågan kommer faktiskt från min dotter som ville veta lite mer hur det går till att göra en podd. Framförallt när vi inte bor på samma ställe jag och Elna.

Eftersom vi sitter i olika delar av landet kan vi inte podda tillsammans. Vi får helt enkelt göra det på distans. Det var inte bara microfonval som vi fick tips om i Åre utan också hur man rent tekniskt ska minska avståndet.  Det var värdefullt och kunskap som har kommit till användning. Vi har poddagar som passar in i våra olika liv. Med andra ord får Elna ta taktpinnen som har små barn eftersom jag är mer flexibel. Så en dag i veckan och vi kör i gång när hon kan under kvällen.  Då får min familj vara tysta. Hasse har förbud mot att köra Zwift i vardagsrummet och ska dottern se på film är det hörlurar på.

Det första jag gör är att låna min dotters rum. Där är bredbandets täckning allra bäst bortsett från vårt vardagsrum. Hennes rum är litet och passar därför bra att sitta i. Vardagsrummet ger för mycket ströljud och det ekar mellan väggar och möbler. Detaljer som jag inte tänkt på tidigare. Det behövs mycket ljuddämpning och och har dottern lämnat lite kläder på golv och möbler underlättar det för mig. Har hon städat så stökar jag till lite. Små ljud från ett friskluftsintag i rummet får täckas för. Likaså fönstret och väggen bakom mig. Sådant som ljud kan studsa emot och smyga sin i ljudfilen och störa. Jag bäddar in dator och mic med kuddar och sitter själv under ett täcke. Det är lite som att göra koja som vuxen sa både Elna och jag fick ett tillfälle och jag tänker att det är skönt att vi inte syns när vi poddar.

Det första vi gör är att ringa upp varandra via Skype och förprata lite om ämnet vi har tänkt att prata om. Vi har inget manus utan ser det som ett samtal utifrån ett tema. Att se varandra underlättar tycker jag och jag skulle ha svårt att göra ett avsnitt utan att se Elna.

Skype är ett fantastiskt bra verktyg på alla sätt och vis men inte för att spela in ljudfilerna. Det blir burkigt och den ena av oss skulle låta väldigt avlägsen. I stället spelar vi in varsin ljudfil i programmet Audacity. Ett gratisprogram som fungerar väldigt bra även om det har tagit lång tid att lära sig.

Vi startar inspelningen nästan direkt och har lite koll på hur länge vi pratar. Mycket kommer sedan att tas bort. Vi sparar ned våra filer och delar via dropptjänster på nätet. Vi har för tillfället delat upp arbetet mellan oss. Jag klipper eftersom det tar lång tid och Elna sköter det visuella.

Jag klipper sedan podden i samma program som vi spelar in . Här börjar det stora jobbet och det som tar tid. Men som är så otroligt roligt. Eftersom vi har två filer måste jag passa in dem på millisekunden. Det är inte alltid att vi lyckas starta vår inspelning precis samtidigt. Jag justerar även ljudet eftersom det kan skilja lite i volym mellan våra filer. Det kan blir störande om den ena rösten hörs mer än den andra. Jag gör en grov klippning först. Tar bort saker som inte ska vara med, tar bort bloopers, för- och eftersnack och partier där vi tappat bort oss och tagit ett nytt andetag och pratat vidare.

Sedan tar finliret vid. Att se till att få bort eko som kan uppstå om våra hörlurar läckt lite ljud. Jag får i bland tysta ned den ena filen med den andra om det brusar för mycket. Men jag tar inte bort det som ändå är våra röster och vårt sätt att ha flyt i hur vi pratar. Det är ändå det gör en dynamik i ett samtal och en röst och för mycket frisering skulle göra samtalet onaturligt och platt.

Jag använder mina känsligaste lurar när jag klipper. Där jag hör varje litet oljud. Efter ett par timmar är jag ganska trött på att höra mig själv.

När jag tycker att det känns klart lyssnar jag igenom en sista gång och skapar en fil av våra två spår. Sedan klipper jag in intro- och avslutningsmusiken och sparar ned podden till ett spår. Kör den igenom ett program som justerar ljudnivåerna ytterligare. Sparar sedan ned till en lagom stor mp3-fil och låter Elna lyssna igenom.  Hon tar sedan över och skapar ett omslag till varje avsnitt och skriver sedan texten på poddens sida. Publicerar och delar.

Den sista biten är den allra nervösaste. Publiceringen. Om hur avsnittet ska tas emot. Om någon ska lyssna och tycka att det är bra. Allra mest är jag nervös över att de som jag känner lyssnar. Varför vet jag inte. Men jag behöver ju faktiskt inte vara nervös för podden har tagits emot så bra och vi har fått så fin feedback som värmer och stärker!

När jag får sms av dottern som slukar poddar om att hon längtar till nästa avsnitt blir jag glad. Hon är på ett positivt sätt min största kritiker och hur det än är, kan det vara lite jobbigt att ha en mamma som är rätt synlig i den digitala världen. När hon gillar något då vet jag att det inte är katastrof!