Hur gick det med 2024-års planer?

Förr om åren sammanfattade jag året som gått och formulerade planer inför det kommande året. Det var ett roligt sätt att se tillbaka på vilken riktning jag hade satt för året och om jag uppfyllde något av målen. De senaste åren har jag mest blickat framåt. Så även om det gått tid sedan nyår och vi har kommit en bit in i 2025 tänker jag följa upp 2024 och i ett annat inlägg skriva lite om planer och tankar kring hur jag vill att detta år ska bli.

I Hej ett nytt år skissade jag upp fjolårets planer. Jag ville fortsätta vara lite barnslig och inte bry mig så mycket om ålder. Jag skulle fylla 44 år och kände ingen åldersnoja. Skrev att jag trodde att jag nojjat bort det för många år sedan. Men däremot började det kännas i kroppen. Sämre återhämtning, inte samma frenesi i träningen som för 10 år sedan och att jag blev stelare. Tänker så här i dag att jag blivit bättre på återhämtning och att lyssna på kroppens signaler och stel kan många gånger bero på utebliven rörlighetsträning. Och om jag var fri åldersnoja? Helena för ett år sedan skulle ha vetat hur mycket energi jag lagt på att fundera på om jag ska cykla downhill eller inte, om det är vettigt att fortsätta drömma stort eller det faktum att dottern fyller 25 år och det är svårt att bortse att man är lika nära 65 som 30.
Men jag har fortfarande fint läkkött, cyklar jäkligt bra utför och känner att det fortfarande finns utvecklingspotential även om det är svårt att mäta sig mot 20-30 åringar. Så ska jag som jag skrev i fjol och inte riktigt kunde hålla – inte bry mig så mycket om vad andra tycker och tänker. Och inte dra på mig någon fraktur 2025. Vill inte att det ska stå att en 45 åring kvinna kommer in efter att ha cyklat downhillcykling…räcker med att det står så sedan tidigare. Jag säger att 2025 förhoppningsvis blir året utan frakturer.

Jag hoppade att jag skulle komma tillbaka på riktigt efter utmattningen. Jag var på god väg i fjol och mådde bra men hade svårt att balansera min energi. Jag tog mig igenom ett par svackor och kände i bland en hopplöshet över att jag aldrig skulle bli okej och slippa min hjärntrötthet. Det här året har ändå varit bra och jag har jobbat heltid länge. Däremot har jag fortfarande svårt när det blir för många intryck, sociala sammanhang tar mycket energi och jag svårt att fokusera för att kunna läsa och skriva som förr. Just nu känner jag att det har blivit lite för mycket och har fått backa lite.

Däremot är det skönt att jag faktiskt tog tag i min arbetssituation och bytte jobb- även det är på samma enhet. Det var inte lätt och det krävde mod. Men jag kunde lära nytt och har en mer balanserad arbetsbelastning. Vad det blir i framtiden vet jag inte. Jag känner att jag bara är på en tillfällig plats just nu men har ingen brådska framåt.

Jag ville vara ute mer. Jag lände att jag tappat lite av det där enkla som att koka kaffe en kväll vid sjön eller bara äta middagen ute. I stället för att bara åka ut krånglade jag till det lite. Jag tapapde också lusten att fota. Den hör lite samman med att vi tar oss ut. Jag vet att den kommer tillbaka när vi väl är ute.

Och visst, vi var ute lite mer! Både på hemmaplan och lite längre utflykter. Vi lagade en del mat ute och drack det där kaffet vid sjökanten. Vi fotade mycket. Vi skaffade inte turskidor som vi pratade om. Det är en liten dröm att äga ett par för att lätt kunna ta sig ut i skogen på vintern. Eller på fjället. Kanske blir det ett par i vårvinter eller nästa vinter? Vi får se, snöskorna får duga än så länge.

Jag hade ju ett mål att åka Vasaloppet eller Öppet spår. Jag konstaterade redan i början av året att det inte var realistiskt med tanke att Hasse pluggade. Det skulle kosta för mycket. Men jag lämnade ingen dörr stängd för eventuella möjligheter till startplats. Det dök inte upp någon sådan. Jag fokuserade i stället på att bli bra på att staka när ett ont knä satte stopp för skejt.

Det som kanske ändå följs upp med lite sorg i hjärtat är hur bloggen hamnat lite på sidan om. Peppen och glädjen att blogga igen och lusten jag hade till det förra året. Det blev inte så mycket med det. Jag har haft massor att skriva. Många inlägg i utkastmappen och bilder att visa. De 17 åren av bloggande går i 18 och jag försöker hitta tillbaka. Det känns lite sorgligt att jag inte får till det på samma sätt som förr. Visst är jag aktiv på Instagram men det är inte samma sak. Instagram är snabbt och matat med information. Här får orden ta plats och det är jag som styr.

Men jag har inte gett upp! När jag skriver det här bestämmer jag mig för att botanisera i den där utkastmappen. Kanske berättar om endurorepan i Verbier som gjorde oss höga på livet. Eller att jag upptäckte hur otroligt kul Åre är när det kommer till Downhill. Varför inte berätta om mina tävlingsplaner inför sommaren?