I går drog Zwift Racing league i gång

Förra hösten, vintern och vårvintern var tisdagar vigda till race på Zwift. Jag körde för första gången en hel serie i ett lag från Team Swedish Zwifters. (SZ som det förkortas) Jag har kört för SZ i några år. En säsong var jag så pass stark att jag körde i ett A-lag, det högsta kategorin. Jag låg i och för sig i det nedre skiktet i A men ändå. I fjol däremot körde jag i kategorin och där är jag även nu och känner att det är precis lagom. Vem vet jag kanske lyckas bygga upp cykelform och tippar över? Hursomhelst är tävlingsserien en blandning av tävlingar där först över mållinjen vinner och tar mest poäng och sedan får man poäng efter placering, sk points race som innebär att man sprintar om poäng under loppet och det är inte den som kommer först som vinner (såvida den personen inte har samlat på sig mycket poäng) och så TTT, lagtempo. De individuella placeringarna är inte det viktigaste utan hela lagets prestation tillsammans som rakning och en placering till slut. Ett kul upplägg som gör att laget går före jaget och för min del tar bort mycket av min prestationsångest vid tävlingar. Jag kör det bästa jag kan för laget helt enkelt.

I våras när vi kört den sista tävlingen för säsongen, ett lagtempo var det med en liten vemodig känsla jag sa hejdå till laget via vår messengerchat och längtade lite efter höstens race igen. I går var det äntligen dags igen. Ett tufft lopp där först över mållinjen stod på schemat. Flera klättringar skulle det bjudas på och jag var otroligt trött på dagen i går. Och nervös såklart. Så pass nervös att jag för en stund trodde att jag var sjuk. Tävling är tävling oavsett om det är ute eller inomhus i Zwift.

Jag hade kört banan många gånger innan och visste vad som väntade och förstod att det skulle bli köra av. Jag visste också att jag inte alls är tränad för sådan här racing just nu. Jag är seg och nöter på, uppför och kör intervaller utför. Distanspass och små stravaryck i skogen. Det kanske inte det som är nyckeln för att orka gå med höga watt, kunna trycka på uppför och sedan hänga på igen, vara beredd på ryck, täppa luckor, inte tappa klungan och sedan ha ork och mentalt vara med på en spurt på slutet. Det var också längesedan som jag körde på med hög puls länge utan vila. Men tävling är i bland bästa träning.

Jag satte upp ett mål när jag värmde upp. Jag skulle försöka sitta med i förstaklungan så länge jag orkade. Skulle jag klara av att sitta med ända fram till tredje och sista varvet skulle jag vara mer än nöjd. Jag räknade med att flyga av precis innan andra varvet med tanke på att det kändes som jag trampade runt ett par betongsuggor. Men i bland kan ett par betongsuggor visa sig vara diamantben efter uppvärmning och lite tävlingsadrenalin.

Vi peppade varandra i vår röstchatt och sa att vi skulle ha skoj. Premiär är alltid premiär och alla var spända. När startskottet gick fick jag en bra start men kände att tempot var rasande högt. Det höll i sig längre än det brukar och jag valde att tro att det handlade om just att tempot var högt och inte att jag var trött. Efter 10 minuter var mina ben fortfarande sega och jag kunde inte förstå hur jag skulle kunna sitta med så länge till. Jag önskade mig ett strömavbrott för att få kliva av och ha en ursäkt för att inte fortsätta på hög puls och svidande ben.

Det kom inget strömavbrott och efter att ha klarat av att hänga med i förstaklungan in på andra varvet och kört på i 20 minuter hade inte diamantbenen visat sig. Däremot var kroppen i chock efter att ha kört på så hög puls som jag inte haft på väldigt väldigt länge. Jag låg mellan 172 -175 slag i minuten ( jag har maxpuls på 187 slag) och kippade efter luft. Tog minut för minut och vägrade släppa klungan. Önskade mig i stället att internet skulle lägga av men det gjorde det inte heller.

Trots 3 fläktar i rummet och ett öppet fönster var det så varmt att jag på gammalt långloppsmanér hällde vatten över mig med jämna mellanrum. Det gav mig en liten kick av energi och jag gled med även in på tredje varvet. Nu hade jag svårt att få vila i klungan utan låg och sladdade längst bak. Hängde med i den första lilla klättringen och när det återstod 5 km räknade jag ut att jag skulle hålla max 10 minuter till. Det kändes som en evighet. I lurarna hörde jag mina lagkamrater slita lika mycket och någon sa under loppet att är man trött så är den man kör mot ännu tröttare. Jag anammade det och det blev ett mantra uppför näst sista backen. Precis på krönet orkade jag inte trycka på och utför tappade jag klungan. De gled sakta i väg och jag fångades upp av ett litet gäng som tappat. Jag kunde hålla i hop med den innan sista backen och målgången. Där drog de i från. Jag inget, absolut inget att ge.

Men jag var supernöjd när jag kunde kränga mig av trainern och försöka stilla mitt illamående på golvet. Jag hade nått mitt mål och samlat lite poäng till laget. En bra start på säsongen som bara kan bli bättre. Jag är förväntansfull inför de tävlingar som kommer och vet att det ger en bra och framförallt rolig innecyklingssäsong. Dessutom får jag ju skriva någon form av racereports igen!

(Idag känns det som jag blivit överkörd av tåget. Min återhämtning är långsam och så hårda pass som i går sänker mig. Så jag vilar lite extra idag)