I går och idag – skidor och födelsedag

I går avslutade jag mitt 45:e år med makalöst fin skidåkning i Spikbodarna. Efter långfrukost åkte Hasse och jag upp, peppade på lugn åkning i ett par minusgrader. Parkeringen var full av bilar och vi fick parkera nästan längst ned. Vi förstod när vi väl kom till skidspåret att det var skidorienteringstävling och inte hela Östersund som gått man ur huse för lördagsåkning.

Jag tänkte inte vara ute så länge i går, ett lugnt varv och sen hem för skidor på TV:n. Jag vill inte klaga på kroppen i ett ännu ett inlägg men den där hostan jag har haft har eskalerat till något nästan ohanterbart efter träningspassen. Jag har i grunden en numer obehandlad ansträngningsastma som jag tror spökar rejält. Efter att ha fått panikkänslor och hostat i trekvart i tisdags efter ett zwiftrace med laget tog jag kontakt med hälsocentralen. I torsags räckte 25 minuter för att sätta i gång känslan av andnöd och trånga luftrör.

Så det var under försiktiga former vi åkte i går. Det gick trots allt ganska bra sett till luftrören. Däremot var blev det lite kortare passet längre än tänkt. Spikbodarna har fått en ny helt underbar slinga som var längre än vi tänkt.

För att köra en lång historia kort. När kommunens politiker velat ge ok till företag som skulle bygga växthus i Spikbodarna blev det uppror i stan. Spikbodarna är ett populärt friluftsområde och något som vi är många som ville ha kvar. Det såg tyvärr väldigt mörkt ut och när kommunen röjde för nytt spår upp mot Gräfsåsen som skulle ersätta Spikbodarnas långa slinga kändes det definitivt som att skogen skulle försvinna. Men så backade företaget bakom växthusen och kvar blev den delen av spikbodarna som skulle försvinna. Dessutom en ny skidslinga även om en del av skogen rök.

Lite mer än 19 km skrapade vi i hop i går med den nya slingan och det var utan att ta någon av de andra slingorna flera gånger. Kopplar jag i hop det med anslutningsspåret som når hela vägen hem blir det över 3 mils åkning. Inte alls dumt. Vi åkte med stora leende runt Gräfsåskogen med sina stora granar. I ett ganska platt spår som är perfekt för stakning.

I morse hade jag tänkt att skejta samma runda men när det var 17 minusgrader ute backade jag. Både för att det är lite kallt och för att luftrören med stor säkerhet skulle sparka bakut. I stället började jag min 46:e födelsedag med långfrukost till Marcilonga. Lite stickande på Hasses mössa och tänkte som alla gånger när jag ser det här loppet på tvb:n att någon gång ska jag åka det. Jag hann fota lite solhalo nere vid sjön innan. i tjugo minus blir det fina effekter när det är disigt på sjön!

Innan tårtbak körde jag ett kort pass på Zwift. 25 minuter i zon 1 med promenadpuls och sämst känsla i luftrören. Tänkte att det var tur att det inte var mildare idag för skidor hade aldrig gått. I stället för att deppa snodde jag i hop en marängtårta och inväntade fikasällskap.

Vi fikade, surrade och jag kände att det trots allt är rätt fint att fylla år. Man ska väl fira livet? Aldrig har jag väl sagt det innan men det kanske kommer med åldern? Hursomhelst en fin helg och fin födelsedag och presentkort på fika och så ett par värmestrumpor. Något jag tänkt på i så många år men köpt. De är rätt dyra. Senast i går sa jag till Hasse att ett par värmestrumpor i stakpjäxorna och mina pjäxöverdrag från Lillsport med ull i måste vara en kanonkombo. Då går det att staka i många minusgrader. Han höll god min och avslöjade inte att det var just som han, Cissi och hennes pojkvän köpt.

Nu ska vi äta en alldeles för sen middag. Se i kapp lite skidor och sedan se framemot en ny vecka. Till helgen är det dags för Sofies och min årliga träningshelg i stugan. Jag hoppas att kroppen är med till dess.