I kylan tar jag det lugnt

Kylan håller sitt grepp om Östersund. Det har varit tvåsiffrigt länge nu och pendlat runt 16-25 grader de senaste dagarna. Lite varmare på dagen för att sedan bli riktigt bitigt när solen går ner. I går kväll var det som allra kallast här i Torvalla by när tempen stod på 25 grader. Det känns i lägenheten och golven blir kalla. Men det är också otroligt fint ute. Klart och soligt och träden så tunga av snön att det knappt går att se träden där under. Däremot gör den tunga snön att träden faller tyvärr.

I går när det var som kallast var det skönt att kunna träna inomhus. Tisdagar innebär ju tävling på Zwift för min del och egentligen skulle jag inte ha kört i går utan stod som reserv. Men det faller alltid bort någon och jag blev glad när jag fick köra. Redan i måndags rekade jag banan och minns att jag för två år sedan körde en deltävling i SweCup på just den banan och var väldigt stark. En 9:e plats i A, den högsta kategorin kammande jag hem efter att ha tappat och jagat i kapp inte mindre än tre gånger. Den gången diskades jag eftersom jag inte hade extra wattpedaler och kunde ladda upp en fil som visar att trainern visar vad den ska, dvs inte avviker gentemot en extra wattkälla. Jag lånade ett par pedaler av Hans Lundkvist till nästa deltävling. Inte för att jag trodde att jag klara av att ta en topp-10 placering till men för säkerhets skull. Nu visade det sig att jag gjorde det. Jag var visst stark 2021.

I går var jag också ovanligt rapp och kunde hänga med tätklungan i de två varv vi körde. En liten kris uppstod efter den näst sista backen och på krönet tappade jag klungan. Jag grävde djupt och tryckte i kapp. Det gjorde så ont i kroppen, pirrade i armar och fingrar och jag mådde illa men jag ville inte rulla ensam och tappa min chans att kunna få en bra placering för laget. Det var dödsstöten för kvällen och jag tappade igen sedan på toppen av sista klättringen. Det fanns inget att jaga i kapp med och jag rullade in på en 30 plats. Väldigt nöjd min insats och låg flämtande så som skidåkare gör en stund efteråt. På min mjuka trasmatta och fläkten riktad mot mig. Jag var bara några slag från min uppmätta maxpuls vid ett tillfälle under loppet och tog verkligen ut mig.

I dag däremot tog jag inte i alls. Jag gör sällan det när det är riktigt kallt. Dels för att mina luftrör är känsliga och dels för att jag blir för svettig och sedan för kall. I stället passar kalla dagar bra för att bara rulla fatbike i skogen om jag har möjlighet till det. Som i dag. Det var bitiga 18 minus när jag väl påpälsad trampade upp mot vinterrundan och de stora däcken knarrade rejält mot snön på gångvägarna.

Uppe i skogen fick jag manchester på lederna och hårda fina förhållanden. Solen orkade inte riktigt över grantopparna trots att det var mitt på dagen och det var alldeles vindstilla och tyst. Överallt spår efter hare, rådjur och älg. Jag gled nästan ljudlöst genom skogspartier jag aldrig skulle nå annars vintertid om jag inte hade fatbiken. En häftigt känsla och lika häftigt att kunna vara ute när det är så kallt utan att frysa och kunna njuta av det. Jag tänker att det är lite som att gå på turskidor att cykla fatbike på det här sättet. Inte ha bråttom, komma ut på tur och få uppleva vinterlandskapet.

Även om jag klätt mig rätt började tårna bli lite kalla efter en och halv timme och jag vände hemåt. Ute på gångvägarna kom fartvinden med högre hastighet och kylde tårna ännu mer. De fick jag tina upp på badrummets varma luddiga matta innan jag kunde ta en lång varm dusch. Tår och händer har alltid varit mina akilleshälar och värmestrumpor känns ännu mer lockande. Ska bara höra med tomten om det möjligtvis kunde komma ett par i paket eller så. Det är inte billiga tyvärr.

5

Leave a comment

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: