Idag är jag som alla dom

Jag är som alla dom jag har försökt att köra ifrån och hållit bakom mig. Dom som jag tagit rygg på och låtsats som jag inte alls varit särskilt andfådd eller att jobbryggan varit tung. Jag var som den där damen som hurtig ropade heja efter mig en tung och grå morgon – medan hon svepte förbi med långsamma pedaltag. Eller som den där herren som inte ville ge sig där på min rulle och inte kom om. Som gjorde mig så stressad att jag vek av på en annan väg för att låtsas att inte vara hemma för att slippa bli omkörd uppför backen som leder hem. Sån jäkla prestige från mitt håll lika mycket som hans skulle jag to.

I dag var jag som alla dom där med e-hoj. Som blir allt fler än de som kör analogt.

Det snöade ute i morse och jag hade bara en körbar cykel, min enduro. Okej, en racer också men faktiskt lockade Hasses elpendelcykel mer. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte varit nyfiken och önskat mig en lite lättare resa till jobbet en morgon. Så jag passade på när han behövde bilen för att kunna uträtta ärenden under dagen, som att köpa kullager till min cykels body. Så att jag kan cykla till jobbet och jaga stravakronor i Spikis och Lilljsön.

Det kändes nästan som om jag gjorde något fel när jag med lätthet tog mig till jobbet. Som om jag smygcyklade och var rädd att bli påkommen. Jag som sagt att jag aldrig skulle köra elhoj till jobbet. Aldrig. Jag identifierar ju min som en analog cyklist. Som gillar att trampa och som ser den där halvtimmen till och halvtimmen hem som bra träning. Sagt att eftersom jag inte bor i Alperna behöver jag inte elassistans. Jodå.

Eller är det så att jag inte vill erkänna att det var rätt nice att inte bli svettig alls och slippa kränga av mig blöta cykelkläder på jobbet? Inte behöva känna att livet lämnar mig lite varje gång jag försöker hålla fart uppför sista backen till jobbet? Eller erkänna att det var svinkul att köra på turboläget hela den långa slakmotan som det är från Torvalla By till jobbet på Solliden?

Det kan kanske vara så. En sak som är säker är att jag kanske inte kan muttra så mycket över de där som tar elcykeln till jobbet längre. Men jag kan fortfarande försöka komma i kapp och åka om! Det kan jag minsann.