Idre Snow Rhythm – säsongspremiär

Att gå utanför sin komfortzon är bra i bland. Rucka lite på det trygga och vana för att utmana sig lite. Låta fjärilarna få ta lite större plats i magen och för att känslan av att klara något blir ännu större. Att ställa sig start tillsammans med Sveriges enduro/bmx-elit och köra en tävling i en skicrossbana, på cykel med dubbade däck och i heat om flera cyklister. Det är verkligen att gå utanför min egen komfortzon och det var vad jag gjorde när jag ställde upp Idre Snow Rhythm.

4X, skicross, bmx eller enduro – vad är det vi ska göra?

Som tävlingsform skulle Idre Snow Rhythm bli sin första i sitt slag. Arrangören, Andreas Danielsson med Landrins bil i ryggen och Idre fjälls satsning på snowbike, hade lockat med stora prispengar, så mycket som 100 000kr fördelat lika mellan dam och herrklass. (Ett föredöme helt klart, både att dela lika och skjuta in prispengar att tala om) Banan var den som man kört världscupen i Ski cross på och som var lite omgjord för att passa cykel bättre. Dock inte lika omgjord som det var tänkt eftersom Idre Fjäll på grund av snöbrist i alperna ska arrangera JVM i Skicross.

Tanken bakom Snow Rythym är att utveckla ett koncept som håller vintertid och det finns internationellt stora planer för att cykelätvlingar på snö och kanske rent av med OS potential även om det långt dit.

Så vi skulle testa något helt nytt och en hybrid av många olika grenar med grunden i 4x. Det vill säga kval dagen innan och kvarts, semi och finalheat dagen efter. I en maffig skicrossbana med hopp, kurvor och riktigt snabba partier på en dubbad cykel. Inte undra på att jag var nervös innan.

Reglerna var enkla. Dubb inte längre än 6 mm eller om det var 5 mm, valfri cykel, fullfacehjälm och ryggskydd och en tävlingslicens. Ingen startavgift skulle tas ut men vi skulle få köpa liftkort själv för två dagar. I informationsmejlet som kom ut missade jag den lilla detaljen att det från början med fabriksdubbade däck hade ändrats till egendubbade däck om man bara höll sig inom ramen för längden på dubben. Med facit i hand hade jag behövt läsa lite noggrannare, tagit något gammalt däck och dubbat själv. Det är inte optimalt ett par år gamla tokslitna dubbdäck. Inte alls.

På kvällen innan träningsdagen när vi landat i stugan i Idre där vi skulle bo med Filippa och Gustav var det ett par nervösa cyklister. Filippa dubbade däck mitt i natten och jag hade störst bekymmer att fundera ut vad jag skulle ha på mig. Hur mycket skulle fartvinden göra, behövdes tjockare jacka, vinter- eller sommarskor? Försökte inte tänka på att mina dubbdäck mer liknande slicks. Alldeles för sent somnade jag medan snön ihärdigt singlade ned utanför stugan.

Fredagens träning och kval – cykla i snö är inte lätt

Eftersom vinterväder och fjällväder i synnerhet ändras snabbt sköts träningen upp. Vi fick mejl tidigt om att vi skulle samlas vid nio för nummerlappsuthämtning och en kort genomgång av bana och tävlingsregler. Träningen hade skjutits fram till 12 och kvalen skulle ske efter 15:00. Det snöade lite när jag klev upp och jag insåg att det skulle bli en snöig historia och med all säkerhet mjukt i banan. Filippa hade klivit upp före oss för att åka ned till Idre by för att köpa ännu mer skruv till sina däck.

Släplift på vintern är lite som på sommaren när det är hårt. Driver det in snö är det svårt. Foto: Hasse Gustafsson

Precis som på SM för två år sedan kändes det tryggt att ha Filippa med sig. Hon har rutin och är lugn. Det var bara att slappna av och följa strömmen. Eller kanske inte bara men försöka dölja hur skräckslagen jag trots allt var. Innan genomgången fick vi veta hur banan såg ut. Det var ”bara” att hoppa ett gäng meter, se till att inte tveka, committa och ha fart. Jodå tänkte jag och kände hur färgen i ansiktet försvann när det pratades om det stora hoppet som grabbarna hade lite bekymmer att ta utan att landa lite kort. Vi tjejer fick bestämma om vi ville köra det eller köra bredvid i de mindre kickarna. Risken fanns att bli instängd och inte kunna ta någon annan väg än över hoppet. Hepp hepp tänkte jag, bestäm ni andra.

Jag kan ju hoppa men behöver lite övning innan, framförallt vid säsongsstart men den tiden har inte funnits. Så det var bara att köra. Efter ett åk där vi rekade banan åkte jag bara. Hoppen var trots allt det lätta på banan. Kurvorna däremot det allra svåraste. Banan var bitvis mjuk och svårt att se var det var spårigt. I höga farter kändes det läskigt. Jag hade trott att all cykling jag gör på vintern och då främst på fatbiken skulle ha hjälpt mig lite. Men inte. Snö är förvisso snö men detta var något helt annat än utförsbackar på skoterspår eller släta vinterstigar.

Även om jag tyckte varje åk var lite läskigt så det roligt. Att få lite luft under hjulen, pumpa mig över startpucklarna och gå ned i fartställning på sluten gav pirr i magen. Och så upp i liften igen och göra om det. Sedan surra en stund med andra cyklister, äta lite choklad och göra om det.

Den känslan tog jag med mig när det var dags för våra två kvalåk. De skulle vi få åka ensamma mot klockan. Kvalplaceringen skulle sedan bestämma vilka semifinaler vi skulle få köra.

När det väl var dags kopplades tävlingshornen på och jag blev nervös. Så pass nervös att jag inte fick i skorna i pedalerna på det första åket. Det kostade mig många sekunder som jag sedan skulle försöka ta igen på nästa åk. Och det gjorde jag och avslutade mitt sista kvalåk med en vurpa i mål när jag inte fick stopp på cykeln.

De första träningsåken hamnade jag väldigt långt bak på cykeln i hoppen. Det krävs lite övning att komma in i det igen!

Finaldagen – bara jag inte välter någon

Jag var ödmjuk inför finaldagen. Under träningen hade jag insett att min enda chans att kunna matcha övriga tjejer var att ta kurvorna perfekt. Vilket inte alls är min starka sida utan min akilleshäl. Kurvorna gäckar mig även sommartid. Vi skulle också starta med startgrind så som man gör i Skicross. Inget någon av oss gjort tidigare. Till sist även köra i heat tillsammans. Det skrämde mig nästan mest, inte för att jag var rädd att ramla utan för att riskera att välta någon av misstag.

Vi funderade vid frukosten i stugan om banan skulle ha frusit på lite under natten. Filippa var säker på att det inte skulle vara mjukare medan Hasse ändå ingav ändå mig lite hopp. Han som gammal pistmaskinförare trodde att det borde ha blivit lite mindre luft i snön i alla fall. Oavsett skulle det med all säkerhet bli lika spårigt i kurvorna och lynningt i landningarna efter hoppen.

Jag fick låna Filippas framhjul och även om det inte var som ett egendubbat däck så kändes det bra mentalt att veta att dubbarna var bättre än på mitt egna. Jag var nervös och pepp på samma gång. Ville göra det bästa av de träningsåk vi hade och sen försöka sätta kurvorna bättre. Någon press på att leverera hade jag inte. Jag kunde bara göra mitt bästa och se hur långt det skulle räcka. En skön inställning som jag önskar att jag hade haft när jag var som mest aktiv i långloppstävlandet.

Det första träningsåket fick vi åka ensamma och känslan var lite bättre än dagen innan. Däremot var banan ännu mjukare och det kändes i överkroppen. Det tar mycket på musklerna att parera och försöka hålla sig på banan. Trots lite mör kropp gjorde jag ett bra träningsåk.

Det andra träningsåket skulle vi få testa startgrinden vilket var det svåraste av allt. Att stå med dubbdäck mot en träplanka är halt och jag klarade inte av att stå utan att hålla mig. Men i väg kom jag tillsammans med en annan kille som försvann framför mig.

Det tredje och sista åket gjorde jag tillsammans med snabba Elina Davidsson och redan i första kurvan var hon utom synhåll. Jag förstod att det skulle bli svårt att slå henne, att slå någon överhuvudtaget.

Jag hamnade i semi med Filippa och Elina, en galet svår semi. Jag satte som mål att åtminstone försöka se dem framför mig om jag inte lyckades hålla rygg. I starten kom jag lite efter och gjorde en dåligt val av hopp lite längre ned och de seglade i väg. Jag gick inte för fullt resten av banan men slogs inte ned av att bli totalt avhängd. Jag skulle trots allt få köra om att bli femma eller sexa.

Det fick jag göra mot Astrid Stolt, en ung BMX-cyklist som verkligen kunde pumpa sig fram. Jag såg min chans att gå om vid det första stora hoppet och gjorde sedan allt för att hålla henne bakom mig. Det var inte det lättaste och vi fick lite tight racing innan jag kunde gå i mål som femte dam.

Filippa tog andraplatsen bakom grymma Ella Svegby som vann och Elina körde in som tredje dam. Hatten av för grymma tjejer!

Det allra bästa ändå – hänget!

Jag slås ännu en gång vilken välkomnande stämning det är i den här delen av cykelvärlden. Hänget i Idre var lika det på SM i Enduro för två år sedan. Inför och upp till start skönt häng och sedan konkurrenter på banan som man ändå hejade fram i start. Och direkt ord som grymt kört och pepp med den man precis tävlar mot. Visst finns den här välkomnande atmosfären i andra cykeldicipliner och i långloppen jag är van vid men inte alls i den här mängden.

För min del tar det bort mycket av den prestationsångest jag har lätt för att känna. Det blir roligt på ett helt annat vis än att stå på en startlinje med adrenalinstinna cyklister och sedan köra i timmar. Här handlar det om att köra hårt en stund och sen ta sällskap på transportsträckor, eller som Idre, mellan åken, till liften och vid start.

En annan lite roligt sak är ändå hur åldern suddas ut. I fullfacehjälm vet ingen hur gammal eller ung du är och man kör tillsammans. I Idre fanns ingen uppdelning av åldrar, Ella Svegby som vann går på gymnasiet. Just där och då hade vi lika kul och körde för samma sak. Det är det som är så häftigt med cykel som sport!

I herrklassen segrade Zakarias Johansen, andraplats gick till Sixten Johansson och på tredje plats kom Robin Wallner.

6

Leave a comment

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: