Inför Nalovardo fatbike race

Helgen efter Nattvasan den 10 mars  väntar Nalovardo Fatbikerace i Sorsele. Vi kommer att åka dit tillsammans med Erika och Claes och bo hos Erikas föräldrar i Lycksele. Ett litet äventyr i sig. För det är sällan vi åker norrut. Men allra störst i äventyrsväg blir själva fatbikeloppet. När vi pratade om det i höstas låg loppet långt fram i tiden. Nu är vi snart där, det är bara ett par veckor bort.

Det väntar ca 24 km med 480 höjdmeter. På pappret låter det inte mycket. Banan kommer att gå på preparerade spår och den stora klättringen börjar redan efter start om jag förstår banprofilen rätt. Efter 6-7 kilometer vänder det utför och för att sedan avslutas med en kortare klättring till. Inte så olikt lopp jag kört förut eller träningspassen runt stugan där det mest består av backar. Jag är van att cykla långlopp och de flesta av cykelpassen ligger runt 2 mil.

Men att cykla fatbike är något helt annat. Att göra det på snö på en preparerad bana som är oerhört väderkänslig blir en utmaning. Är det hårt och packat är det enkelt men lite nysnö kan göra det riktigt svårcyklat. Kommer man utanför banan sjunker man snabbt ned i snön. Beroende på var man hamnar i startfältet och utefter banan spelar också roll. Det blir spårigt efter många cyklar och det gör det svårt att hålla kurs om man är lite längre bak. Dessutom gäller det att pricka in ett lufttryck i däcken som ger bärighet och inte gör att cykeln gräver ned sig som den gärna gör om det blir för mycket luft.

Det kan vara en dag av strålande solsken likaväl som det kan vara riktigt kallt och kanske vind. Att klä sig rätt blir även det en utmaning. Lite mer intensiv cykling kräver ju lite mindre kläder men inte för lite eftersom det trots allt är vinter och kan vara kallt.

Det är så många fler faktorer att ta hänsyn till än vid de lopp som jag är van vid. Men det är också tjusningen. Att få göra något helt annat, få tänka till lite och ha förhoppningen att komma i mål utan att ha dragit cykel allt för mycket.

Det jag kanske funderar allra mest på är att jag faktiskt inte vet hur man cyklar fort på min cykel. Jag har aldrig provat. Det har inte varit aktuellt att pressa tider eller köra intervaller på den. Fujin tjänstgör ju som pålitlig monstertruck på snöiga stigar där kaffe ur termos och lära mig cykla utan att sitta fast är det viktigaste.

Jag får förlita mig på mina 44.3 mil på fatbiken sedan i höstas. Att vi känner varandra lite och att jag kan cykla och att jag överraskande nog är stark när det går uppför. Så hoppas jag att kroppen har återhämtat sig efter Nattvasan. Resten får bli ett fint vinteräventyr i vacker fjällvärld!