Jag anmälde mig

Jag anmälde mig till SM häromkvällen. I tävlingsklass Damer och elitlicens för första gången. Jag har resonerat från allra första början som så att det inte spelar någon som helst roll vilken klass jag ska köra. Mitt mål har varit att ta mig igenom tävlingen på ett bra sätt, utan vurpor och framförallt har roligt. Det är fler tävlande i elitklass än i masterklass och någon gång ska väl vara den första att få köra mot Sverigeeliten.

Om en vecka är det stor premiär för mig. Jag ska för första gången köra en träningsdag på banorna så som man gör dagen innan tävling i enduro. På söndagen vid 10 kör jag mitt livs andra SM. Det är lite häftigt och nervöst på samma gång. För första gången på väldigt länge känner jag inte den där vanliga känslan av tävlingsångest. Nu är det bara förväntan. Tänk att få åka sina hemmastigar med massor av publik som hejar vid sidan om. Det är inte varje dag man får göra det. Dessutom ska jag få köra tävlingen tillsammans med Sara Rönnberg. Vi har peppat varandra, kört mycket ihop och är lika gröna på det här.

Status på kroppen? I dag gick jag och dottern en dagstur till fjälls och jag kände mig 40 år äldre än vad jag är när jag med trötta ben och små pipande luftrör tog mig uppåt. Inte en känsla man önskar sig så nära inpå en tävling. Det känns som coviden tog hårt på lungor och ork trots att jag inte blev så sjuk.

Däremot så känns det lite bättre rent teknisk på cykeln. Trots mindre ork kan jag stå emot stök och vara följsam, jobba med kroppen och har det mentala med mig. Det är oerhört jobbigt att köra utförs och det kräver både styrka och flås. Och det beror inte enbart på tyngre hoj utan på att det faktiskt är krävande. Just detta och att orka trampa så många timmars transport uppför oroar mig lite. Orkar jag verkligen? Å andra sidan så är det inte hela världen om jag inte gör det.

I går körde jag det sista på endurohojen. Jag och Sara ägnade nån timme åt att se över lite linjer, öva på att hoppa och ta oss ned för leder så hala att det kändes som att glida runt i en tvålkopp. Någon dag innan körde jag det sista på berget. Jag kan inte göra så mycket mer nu. Jag har alla timmar av träning i bagaget, både de utför och de vanliga stigcyklingstimmarna. Jag har peppat mig själv med att jag kör allt på berget, blått som svart utan att vara rädd eller bromsa mig ned. Det är en rejäl utveckling på ett par år. Jag har gått från ren xc-cyklist till att köra enduro och downhill och vara bra på det så som en cykelbekant sa häromdagen. Och han har rätt.

Nu ska jag bara ha roligt om en vecka. Njuta av att få köra på hemmaplan, på berget och i Böle. Få hänga med andra sköna människor och svettas i fullfacehjälm en hel dag!