Jag är modig

Den 14 juni 2019 skrev jag om hur pirrigt det vara att klicka på anmälningsknappen till den endurodeltävlingen som skulle köras hemma på berget. Jag var superpepp och livrädd och kände att jag inte hade en aning om vad jag gett mig in på. Men jag hade bestämt mig att lägga all annan tävling åt sidan och göra det som jag tyckte var allra roligast. Utförskörningen. Det blev ingen tävlingspremiär det året. Knäoperationer satte stopp för det. Men jag var modig som ville.

Nu tre år senare är jag lika nervös, pirrig och har absolut ingen aning om vad jag ger mig in på. Jag vet inte hur en tävling går till exakt vilket känns lite jobbigt. Jag vill gärna ha koll på läget. Jag känner mig så malplacerad i Elitklass men struntar ändå i att det känns så. Inte har jag någon koll på vilka som är anmälda eller hur de åker. Jag har ingen aning alls om min egen kapacitet jämfört med de andra.Jag vet att jag kan åka alla leder på berget och att jag gjort enorma framsteg sedan 2019.

Det är ändå skönt att inte veta så mycket. Skönt att inte behöva stå en startfålla i lycra och veta att de första minutera är en kamp om överlevnad när startfältet drar. Skönt att inte behöva jaga eller bli jagad under lång tid. Det är faktiskt väldigt skönt att inte alls veta hur det exakt går för de andra. Jag tänker sträcka på mig lite extra och köra mina hemmastigar som jag brukar. Inte tänka så mycket på att det är SM utan på att jag får göra det som jag tycker är så roligt en hel dag.

För jag är modig som vågar ställa upp. Som klickar i anmälan och kommer att köra. Sen att jag blev förkyld igen och har ägnat de sista dagarna åt att vila gör inte så mycket. Det går som det går på söndag och i morgon lördag är det dags för träning!