Jag fick feeling och nådde ett stort mål

Jag satte ett mål i våras. Att springa en halvmara innan vintern. Inte ett lopp utan en halvmarans längd. 21 km helst på fjället. Jag hade fått backa efter förra våren och sommarens försök att återuppta löpningen när foten inte ville vara med.

Men jag är envis i bland. Och jag gjorde ett nytt försök i våras. Jag började med 15 minuters lugna rundor och allt eftersom kunde jag utöka minuterna.

Och så släppte det. Jag sprang allt längre utan några känningar i varken knä eller fot. Passen blev en timme långa och jag vågade till och med lägga på lite fart. Och häromdagen joggade jag i en timme och 40 minuter. Längre än jag sprungit på mycket länge.

I går vaknade jag med mer energi än på länge och förväntansfull. Jag hade bestämt mig för att springa ett långpass i stället för att cykla. Ville springa samma sträcka längs med vinterrundan i Torvalla som jag cyklat dagen innan. Det skulle bli 14 km om jag orkade hela vägen.

Jag tog med en flaska sportdryck och tassade i väg i ett par plusgrader och blek novembersol. Upp mot övre Torvalla längs med isiga gångvägar och mjuka snöiga stigar.

Både minuter och kilometer rann i väg och det kändes lätt i kroppen och tankarna fladdrade i väg. Jag följde mitt eget cykelspår och någon som cyklat fatbike. Hade favoritspellistan i AirPod:sen.

När jag nådde nedre Torvalla igen slog klockan över på 14 km och jag kände mig fortfarande pigg. jag bestämde mig för att se om jag kunde komma över 15 km. Sedan 17 km och när kilometerna tickade över 17,5 kändes 2 mil nåbart. Jag tog det sista av sportdrycken och fick lite hybris. Om jag fixar 20 km är det ju dumt att ge sig då. En kilometer till skulle göra att jag nådde mitt mål. Jag gjorde om rutten och sprang hem via asfalt.

När jag hade 19 km började benen bli stela och jag trött av sträckan för första gången på måndag år. Vid 20 km fick jag den där härliga känslan av att vara nära att klara något stort. 340 meter hemifrån stannade jag till och klappade mig själv på axeln. Bara uppförsbacken över ängen hem.

Och så tickade klockan över på 21 km lagom tills jag kom hem. En spontan halvmara em fredag utan några känningar alls. Ett kvitto på att jag äntligen är i mål med min knä- och fotrehab och att kroppen är fantastisk!

Idag är jag lite stel i vader men ändå i bättre skick än jag trodde. Och ännu mer bestämd i att ha en fjällmara som mål till sommaren!