Jag fick revansch på bergsväggen

Förra året i juni nötte jag leden Bergsväggen på Frösön. Den skulle ingå i Endurotävlingen som jag var anmält till. Jag hade gått igenom leden, visste precis hur jag skulle tackla den första svåra svängen som jag inte satt. Resten hade jag klarat av än om lite skakig och okontrollerat. En kväll där i juni efter ett pass på stig nötte jag det där partiet tills kroppen var trött och skulle sedan bara rulla ned när jag satte ned foten lite hastig och skadade min menisk. Det var dödsstöten för mitt krånglade knä utan ett helt korsband. Just rasade hela min värld när jag insåg att endurotävlingen runnit mig ur händerna och att även Offroad Finnmark låg lite risigt till.

Det blev akuten efter en natt av smärta och svårigheter att räta ut benet. Sedan nästan två veckors väntan på den första operationen. Två veckor av att inte kunna gå ordentligt och två veckor av många tårar och frustration. Jag ångrade att jag varit så tjurig och ”bara skulle försöka åka leden”. Sedan operation av en skadad menisk och väntan på kallelse och tid för korsbandsoperationen. Jag klarade av Offroad Finnmark och fick sedan kallelsen och insåg att det inte skulle bli några endurotävlingar för mig.

Nu i efterhand är jag nästan glad att menisken faktiskt gick där på leden den där junikvällen. Det hade förr eller senare gått den vägen för knät var skört. Hade det inte gått som det gjorde hade jag nog inte fått tid för korsbandsoperationen så snabbt och inte varit i gång med träning och cykling så tidigt som jag har varit och är just nu. Inte heller hade jag haft ett sådant stabilt knä som jag har i dag.

I dag tog jag revansch på leden. Mest mentalt för det har varit jobbigt att åka förbi den och nästan fysiskt känna det där knaket i knät och smärtan efteråt. Känna rädslan och uppgivenheten där i skogen när det hände. Jag körde berget på lunchen och tog b-spåret in i det branta paritet. Klev av och gick där jag gjorde mig illa och rullade försiktigt ned i det svåra partiet och andades först när allt brant och stenigt var över. Jag såg att leden var mer stökig nu än i fjol, att vatten och åkning på den har gjort den svårare. Jag tänkte också att den faktiskt inte var så rolig och något jag inte måste klara av eller åka flera gånger om jag inte vill. Även om jag vill lära mig nya saker, våga utmana mig och ta några kliv framåt får det inte vara på bekostnad av glädje och framförallt inget jag vill göra när jag är rädd på riktigt. För det är vad jag är i den leden. Det är för brant och för tekniskt just nu.

Kanske åker jag den någon gång framöver eller så struntar jag i det och kör de andra lederna som jag tycker om på berget. Men jag fick min revansch i dag och tog mig ned. Med det lämnar jag Bergsväggen även om det var just den som har bidragit till att jag faktiskt har ett fungerade knä igen snabbare än vad det var tänkt.