Jag längtar så efter

Att få gå på tvåans växel uppför långbacken på Vemdalsskalets milspår. Den långa sega stigningen som en bra dag är en fröjd att skida. Känna hur pulsen ökar och kroppen jobbar. Jobba ut skären, tänka på viktfördelningen och hitta rytmen. Sikta på toppen för att sedan ta några kraftfulla tag i treans växel, benskejta utför och med fjärilar i magen försöka åka så fort som möjligt utför ned till delningen mot Storhogna. Trampa runt i kurvorna, hålla farten uppe och inte tveka utan bara lita på att jag kan.

Att få åka klassiskt på Storhogna med bra vallade skidor. Ha björntassegrepp uppför och hitta rytmen utan tjuvsläpp. Jag vill staka på långa rakan innan det vänder ned mot husvagnsparkeringen. På den där sträckan som det alltid känns som det är motvind.

Att få skejta på treans växel i Spikbodarna. På långa spåret och nästan känna att jag dansar. Känna att tekniken sitter och farten finns där samtidigt som jag samlar kraft. Susa fram mellan snötyngda granar och tänka att spikbodarna ändrar karaktär på vintern och sommarstigarna ligger långt under snön. Höra stavtagen i snön.

Jag längtar så efter att få åka skidor. Ni anar nog inte hur mycket. Jag riktigt känner känslan i kroppen när jag tittar på vinterstudion. Den 27:e ska min gipsskena tas bort. Sedan ska knät vara redo. När jag vet jag inte och jag hoppas innerligt att det dröjer så mycket.