Jag och backar – en njutningsfull hatkärlek

Jag fungerar lite konstigt i bland. Den här backen på bilden ovan är både lång och bitvis så brant som skylten säger. I höstas var det första gången jag cyklade den. Innan hade jag haft gelében upp för första klättringen och mest tittar på omgivningarna. Inte alls pepp på backar.

Men så händer det. Det är som är lite häftigt. Kroppen fylls av ett jäklaranamma. En längtan att pressa varje liten muskelfibrer i benen. Kämpa mot hjärnan som säger stopp. Lite till, bara upp dit. Och så lite till, bakom nästa krön. Så håller jag på. Pulsen dånar i öronen och toppen på backen närmar sig. Kroppen skriker högre och växlarna börjar ta slut. Fortsätt trampa. Så reser sig armhåren lite och kroppen känns lättare. Precis i det ögonblicket när jag inser att jag kommer att klara det. I backen ovan var utsikten makalöst vacker. Hela fjällvärlden under mina fötter.

Jag är helt slut där på toppen men i samma stund fylld med endorfiner. Rusig. Det har inte gått särskilt fort. Det är inte primärt just då. Målet var att komma upp och vara trött och vunnit kampen mot hjärnan som ville stanna.

Jag hyser någon form av hatkärlek. Det är jobbigaste jag vet samtidigt som jag älskar att det gör ont. Jag bävar innan och njuter efteråt. Ju jobbigare det varit desto större är belöningen.

Störst är njutningen när jag spontant hittar en backe att besegra. Framförallt om backen suger musten ur kroppen helt och hållet.

Jag fungerar som sagt lite konstigt i bland.