Jag ska springa St Olavsloppet på lördag 

Jag skojar inte. Jag ska tävla lite på lördag. I löpning (!?)

St Olavsloppet– ett återkommande stafettlopp från Trondheim till Östersund och vice versa året efter. 51 etapper under fyra dagar. En lopp som är stort här uppe. Ett lopp med gamla anor. Alla här verkar ha sprungit det. Alla utom jag. Har väl inte heller känt att jag varit tvungen, jag löper liksom inte så mycket än mindre ställer upp i lopp. Cecilia ska springa hon med (?!). Hon har väl sprungit lika lite som jag.

Hur kommer det sig att jag ska stå på start i Valne och springa till Nälden på lördag då? Jo för att Hasses jobb har ett staffetlag. De hade inte fyllt alla sträckor med löpare. När vi satt och tryckte i oss kladdkaka på nyfiket i Rättvik i söndags råkade jag öppna munnen och säga att jag hemskt gärna tar en av två sträckor som var kvar. Bra där Helena. Jättebra eftersom det bara är asfalt och du springer ju inte det. Tänk efter före. Någon gång i alla fall. Sedan blev jag superpepp och sa att jag kunde ta båda sträckorna. Men då hejdade Hasse mig. Två sträckor är inte bra för mina knän.
I förrgår säger Cecilia att hon kunde ta sträckan Bleckåsen-Andersböle eftersom den i princip bara går utför. Sådan mor sådan dotter. Jag var tvungen att dubbelkolla så att hon verkligen sa rätt. Hon gillar inte att springa. I går instagrammade hon en postintervallbild från sitt löppass.

Nu har jag förvisso lufsat lite då och då på mjukt underlag. Tempo som mer liknas snabb gång. Kondisen finns ju där men benen förstår inte riktigt det här med att springa. De vill mest cykla. Jag funderade i morse om det verkligen var klokt att träna något innan eftersom jag troligen kommer att få hemsk träningsvärk och det är ju det sista jag vill springa en sträcka med. Senaste veckan har träningstimmarna varit många. Nästan 9 timmar de senaste två dagarna. Kroppen var rätt trött. Men samtidigt kände jag att måste prova att springa lite asfalt för att se om det kommer att fungera överhuvudtaget.

Så jag bytte bibs mot korta löparshorts, cykelskor mot de gamla apelsinskorna som tagit mig många mil och drog på mig mina gococo-kompressionstrumpor och knäskyddet. Laddade lurarna med mitt spinningpass. Runt 6 km skulle bli lagom. Så sprang jag i väg. Det kändes över förväntan även om benen var trötta och sega. Hittade ett skönt tempo utan att kolla klockan. När jag vände hemåt efter minnesgärdesstigen fick jag motvinden som ett slag i ansiktet. Den är förövrigt lika jobbig som på cykel.

Väl hemma vid porten stod klockan på 6.12 km och ett kilometersnitt på 5.36. Det var en stor överaskning och för mig ett högt tempo. Snabbaste kilometern gick på 5.10, långsammaste där det var uppför strax under 6 minuter. Det var flera år sedan jag nosade på de tiderna. Jag har aldrig varit snabb. Det som ändå var det bästa med kvällen var att jag inte hade det minsta känning i knät. Av de där 6 km gick enbart två på mjukt underlag, resten asfalt. Jag vet inte om det är en tillfällighet eller om knät på något vis har blivit bra. Jag hoppas det håller i sig i alla fall.

Så nu känns det väl som jag ska klara av lördagens etapp. Nummerlapp, lite fint väder och en folkfest lyfter vilken rookielöpare som helst!

I morgon ska jag itne springa. Då väntar i stället stigfinnande med happygruppen. Vi ska ut på annersia och hoja. Stigarna i Fugelsta tror jag vi ska besöka. Det ser jag framemot!