Jamen är det så kul egentligen?

Jag vet inte vad det är just nu, om det är det kalla aprilvädret, att jag är supertrött, dras med PMS eller helt enkelt bara var väskan som var alldeles för tung i morse. Men jag kunde inte alls tänka positiva tankar på väg till jobbet.

Väskan var jäkligt tung. Dator, sladdar, pennskrin, headset, lås, matlåda, ombyteskläder och annat krafs som behövs. Allt detta släpar vi överallt på jobbet eftersom vi ska jobba aktivitetsbaserat. I dag skulle allt in på kontoret, till det minimala skåpet. Hemmajobbstiden är över och det är skönt. Men väskan var tung. Så där att den hängde på snedden och det gjorde ont i ryggslutet. Tyngden gjorde det kändes som jag satt lågt och att dämparna sjönk i hop lite. Det gick långsamt också och jag fick hosta efter halva vägen. Dessutom hade jag varken druckit kaffe eller ätit en ordentligt frukost.

Jag hade peppat mig själv om att ta en omväg efter jobbet. Med lättare rygga och över Ladängen för att få köra ut utförs. Men så strular mina växlar och jag kunde varken växla upp eller ned. Vajern liksom hoppar ur.

Bitter som jag kände mig där någonstans i industriområdet kom tanken jamen är det så kul egentligen? Kul att cykla? Måste jag tycka om att cykla? Måste jag cykla överhuvudtaget? Kanske bara springa den här sommaren?

Men efter ett par koppar kaffe och mellis känns det lite bättre även det snöar utanför fönstret. Jag ska leta lite motivation i Dalarna i helgen och känner jag mig själv rätt så kommer suget att cykla komma ganska snabbt och jag glömmer bort all annan vettig träning under sommaren. För att det är så kul att cykla. Och jag slipper släpa hela kontoret framöver i ryggan.

När jag packar i hop för dagen och stämplar ut haglar det lite lätt och jag rullar över spikbodarna hem. Får cykla en av mina favoritstigar och plötsligt leker livet igen. Jag får sänka droppern och ta fart över lite rötter. Slipper känna mig som en packåsna och trampar sedan med lätta ben hem via cykelvägarna.

Och jag tänker att jamen det är kul det här!