Jämtlandsserien MTB- deltävling tre

Vi har varit hemma i stan i helgen. Vädret skulle vara ännu sämre i Storhogna än i Östersund. Att bara vara inne på 40 kvardratmeter kan tära lite. I stan finns det mer att göra. Som att cykla eller springa som jag tänkt att ägna helgen åt. Fredagen blev en sådan cykla-springa dag. I går lördag bestämde sig vädergudarna att bjuda på ett skyfall värt en vädervarning. Ingen idé att cykla och både jag och Hasse la in en extra vilodag.

Vi hade redan innan vi bestämde oss för att stanna i stan planerat att köra den tredje av sex deltävlingar i Jämtlandsserien MTB.  På förhand ett race i elljusspår med ett par lite mer tekniska stigavsnitt i Brunflo Bikepark. Eljusspåret i Brunflo är inte tråkigt visste jag på förhand. Det bjuder på sköna små slakmotor och mycket fart. Ett spår man kör fort och det i sin tur gör det riktigt jobbigt. Jag såg framemot loppet men efter onsdagens krasch i Ås var det osäkert om jag skulle kunna starta. I fredags på morgoncyklingen fick jag svälja både tårar och skrik när jag körde Hasses Fatbike i lugnt tempo runt MTB-banan. Varje liten ojämnhet i marken fortplantade sig upp i axeln och ut i biceps. Jag var dessutom rädd att åka utför och bromsade mig igenom både kurvor och utförspartier som jag annars bara dundrar mig igenom.

I morse kändes det ganska okej i axeln även om jag under natten blivit stel i nackmusklerna och muskeln över nyckelbenet. Jag tänkte att jag kör så länge jag kan och låter dämparna vara öppna. Det skulle ta bort lite av stötarna. En snabb titt på väderappen och det utlovades lite sol i Brunflo. Följt av regn på eftermiddagen. Gårdagens och nattens regn skulle med all säkerhet göra banan ännu tuffare. Vi hade fått veta att banan skulle innehålla några rejäla klättringar och en lite svårare på stig. Sånt är roligt och jag har längtat lite mer kupering på dessa tävlingar. Jag är inte riktigt så snabb när det är platt utan behöver lite backar för att köra bra. Konstigt nog med tanke på att backar aldrig riktigt varit min grej.

Vi kom i tid till Brunflo. Hämtade ut nummerlappar och lyssande på bangenomgången. Det skulle vara bra utmärkt och inga konstigheter. Bra tänkte jag som alltid är rädd att åka fel. Som vanligt var det intervallstart och vi ställde upp oss efter att de flesta barn och ungdomar startat. Hasse bakom eftersom det ger mig bra sparring och i alla fal i teorin en chans att ta hans rulle när han går om. Jag var nervös. Över att få ont och inte orka banan. Nervös över motståndet på damsidan som ännu en gång bestod av mer än mig själv.

När startskottet gick insåg jag att jag glömt ta min Bricanyl. Anade att det skulle bli en timme med säckpipelungor vilket det också blev. Redan efter en kilometer kände jag att benen inte var med mig. Banan var enkel och ganska platt till en början och jag fick inte upp någon fart. Underlaget sög fast i däcken och jag fick bita i för att hålla kadensen uppe. Förstod att Hasse plockade många sekunder på mig och anade att han skulle komma i kapp fort. Jag tänkte redan där att fyra varv skulle bli galet jobbigt och jag hade som vanligt gått ut lite för hårt.

Jag hade tänkt att låta dämparna vara öppna för att lindra stötarna mot axeln men det gick för sakta när cykeln gungande i blöta spår. Efter ungefär halva varvet vände banan ned mot sjön och den första branta utförslöpan kom. Jag fegade. Låg på bromsarna och var rädd för att ramla. När jag nådde botten av backen och svängde ut på elljusspåret igen pustade jag ut och tänkte att nästa varv ligger jag på. Jag borrade ned mig och tyckte jag hörde växelklonk bakom mig. Hasse tänkte jag. Framför mig hade jag en kille som jag tog in lite på. I nästa uppförsbacke var det snitslat och jag la mig på vänsterkanten och gick om han framför. Där fanns det mest fäste. Vi åkte båda upp för backen och jag blev förvirrad. Det fanns inga plastband och inga markeringar bortsett från dem åt vänster. Där vi nyss kommit i från. Jag åkte fram en bit och tittade. Vände mig och frågade killen bakom om han visste var vi skulle. Började bli stressad och tänkte på att de andra damerna med all säkerhet plockat in mycket tid. Till slut ropade en funktionär åt oss att vända och ta höger in på en liten stig. I efterhand var det tydligt var vi skulle.

Jag skakade av mig felkörningen och fick lite extra energi att försöka köra ännu snabbare på de återstående varven. Fredrik Sundin hade berättat om den lite svåra klättringen mellan skidspåren där det var svårt att få fäste i blötan. Han hade minskat på sitt lufttryck i bakdäcket för att ta sig upp. Jag såg den backen som banans utmaning. Tog jag den fyra gånger skulle jag klappa mig själv på axeln. För just sådana branta och svåra klättringar är roliga och ger massor av självförtroende när man klarar dem. Första gången satt den nästan perfekt och jag high-fivade med mig själv när jag kom upp.

Inför den sista klättringen mot Bike parkens skogsbana stod Tobias Wallenqvist och hejade med kameran. Just där det var som allra jobbigast. Första varvet kändes det ganska okej men jag visste att det bara skulle bli jobbigare och jobbigare. Väl uppe vid start och målområdet fick jag med mig mycket energi av publiken som hejade och jag åkte in på skogsbanan med stort självfortroende. Den hade jag åkt förut och visste hur det gick. Det blev en skön konstrast med doserade kurvor, små hopp och träbroar mot det tidigare jobbiga elljusspåret.

In mot varvning mötte jag Hasse som såg stark ut. Jag förstod att han inte varit så långt efter mig när jag körde fel och jag var glad att han åkt rätt och inte tappat tid. Nu låg han minst en minut före mig och jag skulle försöka att hålla det avståndet inför nästa varvning. På andra varvet passerade jag några cyklister och kunde åka med lite mer självförtroende och framförallt bromsade jag mig inte utför. Benen kändes fortfarande tunga trots att jag vilat ganska mycket under veckan. Lungorna trånga men det var roligt. Roligt att få slita uppför och försöka att ta de lite mer tekniska avsnittet snyggare för varje varv. Jag tog mig utan problem upp för den branta stigen som blev halare ju fler som åkte den.

Jag hade under något av varven blivit passerad av Erik Albano som peppat mig med positiva ord om hur stark jag såg ut. Jag försökte att inte tappa honom för mycket och såg hur han ställde sig upp när det blev små slakmotor. Det provar jag med tänkte jag och det gick bra ett par gånger innan det högg till i ryggen. Fasiken slapp det ur mig. Innan hade axeln börjat göra sig till känna och nu ryggen. Jag öppnade dämparna till hälften även när det kändes slätt och det avlastade lite. Jag peppade de andra jag mötte för att få något att tänka på och glömma att det gjorde ont.

Jag hade passerat några tjejer varav en berättade att hon bara körde korta motionsvarianten. Däremot hade jag mött några och var osäker hur jag låg till och lika osäker om de körde långa eller korta banan. Det gav en morot att inte ge upp när det började gå riktigt tungt de sista kilometrarna. Dessutom skulle jag med lite vilja kunna gå in under timmen. Jag tryckte på så gott jag kunde i de sista backarna och tog skogsbanan i hög fart och försökte jaga i kapp cyklisten framför mig den sista kilometern. Jag tittade snabbt på klockan och såg att jag skulle gå in under 57 minuter om jag tryckte på ordentligt på slutet. Åkte över mållinjen och stannade klockan på ett par sekunder över 57 minuter. Ett av målen nådda eftersom klockan startades 10 sekunder före.

Vi satt en stund i gräset och pratade om banan. Hasse hade som vid de tidigare tävlingarna åkt riktigt starkt. Jag var nöjd men slut och vi konstaterade att vi båda behöver få lite mer tuff träning inför loppen. Att vila så mycket som vi gjort gav oss båda sega och svårstartade ben. Jag lovade mig att försöka värma upp inför lopp framöver. Dels för att vara lite snällare mot lungorna men också för att inte bli så stum de första kilometrarna.

Smutsiga och trötta lastade vi upp cyklarna på taket, tackade arrangörena för en rolig och utmanande bana och åkte hemåt. Stannade för en glass och en kaffe på macken, leriga från topp till tå. Vi hängde en stund i soffan innan vi rullade ur benen på Frösön i väntan på reslutatlistan.

Jag hade som mål att återigen försöka att placera mig topp 10 bland alla som startat. Det gjorde jag även i dag. En tioendeplats som utan felkörning hade varit en niondeplats. Jag tog hem damklassen med 8.54 minuters marginal. I dag var vi två damer, resten körde motion. 56, 59 stannade min tid på. Det är jag nöjd med. Hasse körde starkt och landade på en sjundeplats med tiden 53,57. I dag var avståndet mellan mig och honom stort.

Nästa deltävling avstår vi. Det är dagen efter Vemdalen Fjällmaraton och ingen av oss kommer att kunna cykla och än mindre köra bil hem redan på lördagskvällen. Helgen efter det är vi bortresta. Vi får ladda om för den sista deltävlingen i Fugelsta. Återigen är den här formen av tävling riktigt rolig och det har tänkt den där cykelgnistan vad gäller tävlingar igen. Korta lopp, hög puls och många varv verkar vara min grej!